Carl Uggla var klok som en

Julnumret av Vapenbilden var av det tunnare 16-sidiga slaget. Snabbt genomläst, men det gav löfte om hundratalet sidor till – Carl Ugglas handbok ”Inledning till heraldiken” som äntligen kommer i nytryck! Boken blir nummer tre i Svenska Heraldiska Föreningens skriftserie och man kan ju hoppas att den följs av fler nyutgivningar av det här slaget.

I sin inledare till tidningen avslöjar SHF:s ordförande Henric Åsklund att det är Jens Christian Berlin som varit drivkraften bakom projektet, och bjuder sedan på ett kärnfullt smakprov ur boken:

”Heraldikens nytta lärer ingen draga i twifwelsmål, som uti dess nöjen någon gång sig förlustat.”

Hade jag inte redan bestämt mig för att beställa den, så hade det fällt avgörandet!

Passning till SHF:s styrelse

Alex har hittat tillbaka till Under Wermlandsörnen. I en lång kommentar till ett inlägg jag skrev i maj spinner han vidare på mina funderingar kring Svenska Heraldiska Föreningen och forumet Heraldica.

Vi verkar vara eniga om att man har stort utbyte av aktiviteterna på Heraldica, även om diskussionen ibland går lite på tomgång. Alex önskar dock att mer av själva föreningsarbetet ska bli synligt på forumet:

Jag tror att det interna arbetet måste bli mer synbart och drivande. ”Akademi” och praktik måste följas åt. Sker inte en samstämmig utveckling och hantering av båda dessa linjer så stannar utvecklingen av föreningen upp och föreningslivet begränsas till att ombesörja den aktiva ”kärnans” behov i nutid mer än allas framtid.

[…]

En annan intressant sak är hur man fångar upp olika initiativ, olika personligheter och införlivar dom i verksamheten, utvecklar och anpassar dessa personligheter och initiativ till ett utvecklingsarbete inför framtiden. Där finns stora brister inom shf.

Kanske har det inte så stor betydelse för shf´s funktion kanske grundar sig mer på en intern gemenskap…. Ibland är det synbara för utomstående inte riktigt bedömt korrekt utifrån historik och prägling från den ”starka kärnan” i föreningen. Den kärna som startade föreningen. Utifrån ett sådant perspektiv är det en förmån för alla utomstående att komma i kontakt med de kunniga inom området. Det finns en stor generös anda i föreningens. En genörs anda som dokumenteras i forumet. Men jag tror att det finns en hel del för shf att tänka över när det gäller PR, utvecklingsfrågor och integrering av olika personligheter och initiativ.

När det gäller SHF:s förmåga att fånga upp initiativ och förädla dem inom föreningen håller jag inte alls med Alex. När jag filosoferade över detta i vintras i min decenniekrönika drog jag rakt motsatt slutsats och kallade SHF:s föreningsarbete för en blandning mellan strukturfascism och folkbildningsanarki.

Fast det är klart att det måste till en avvägning mellan struktur och spontanitet i varje enskilt fall. Jag förutsätter att det förs en sådan diskussion löpande inom styrelsen, men skickar ändå vidare Alex fundering till Åsklund & Co.

Det heraldiska föreningslivets decennium

Detta är del fem i den heraldiska decenniekrönikan – om det sjudande föreningslivet i Heraldiknorden. Det som skrivs stämmer kanske i någon mån in på Societas Heraldica Scandinavica, Norsk Heraldisk Forening eller Heraldiska Sällskapet i Finland. Men Svenska Heraldiska Föreningen – som jag känner bäst – får stå som representant.

Svenska Heraldiska Föreningen gick in i 00-talet med en relativt ung funktionärskader. Kärnan utgjordes av ett gäng entusiastiska västsvenskar, företrädelsevis boråsare, kompletterade med några uppsvenskar från trakterna kring huvudstaden.

Att styrelsen var så västsvensk är inte så konstigt, eftersom föreningen har sitt säte i Göteborg, men det har inte präglat föreningens verksamhet nämnvärt.

SHF har inte heller drabbats av någon skadlig inavel, vilket annars kan vara faran för en riksförening inom ett till synes smalt område som heraldik. Förmodligen har forumet Heraldica spelat en viktig roll, när det gäller att få in nytt blod i föreningen: Jesper Wasling lämnar följande intressanta kommentar från styrelserummet:

Jag minns en tid då nya kandidater till Svenska Heraldiska Föreningens styrelse avslogs därför att personerna inte var kända och inte kunde komma till ett årsmöte i en annan del av landet. Det var ingen bra tid.
Jag misstänker starkt att SHS fungerade precis likadant, även om de äldre där inte har varit villiga att prata lika högt om sina interna problem som vi i SHF (och NHF med, för den delen).

Jesper Wasling appropå Heraldica

Jag tror att hemligheten bakom Henric Åsklunds tid på ordförandeposten i SHF (som startade 2003) har varit att man har hittat en skön balans mellan den struktur och formalia som måste finnas i en fungerande förening, med en prestigelöshet mot och ett väldigt effektivt nätverkande med det övriga Heraldiknorden. Samma inställning verkar finnas även hos övriga aktörer i Skandinavien.

SHF och Heraldiska Samfundet samarbetar kring utgivningen av Vapenbilden. Heraldica skapades inte som ett svenskt forum, utan som ett nordiskt. De nordiska nationella föreningarna samarbetar med SHS kring heraldikkongresserna. SHF samarbetar med lokala föreningar kring utflykter, föredrag och workshops – ena stunden är lokalavdelningen knuten till SHF, nästa till SHS, nästa fristående – slumpen verkar ha avgjort vilket. Listan på samarbetsformer kan göras lång.

SHF:s styrelse har också haft en märklig förmåga att utnyttja föreningslivets positiva kombination av strukturfascism och folkbildningsanarki. Det sägs att om oss man sammanför fler än två värmlänningar på en plats, så bildar de automatiskt ett dansband. Samma fenomen verkar finnas inom SHF – är fler två medlemmar intresserade av en och samma aspekt av heraldiken har styrelsen omedelbart sanktionerat dem som officiell arbetsgrupp. Ett oerhört smart sätt att ta till vara på enskilda initiativ och visa sin uppskattning för nedlagt arbete.

Jag nöjer mig med att peka på två lyckade arbetsgrupper – Sockenheraldiska Institutet och kyrkoheraldikgruppen. Den ena med mål att förse alla Sveriges socknar med heraldiska vapen, den andra att beväpna alla nyvalda biskopar.

Det här synsättet på ideellt arbete, med en styrelse som litar på sina aktiva medlemmar har gjort att mer arbete kunnat utföras för svensk heraldik – ofta dessutom i föreningens namn.

Så kanske är ändå 00-talet det heraldiska föreningslivets decennium?