Vapenbruk i den värmländska skärgården

Jag är inte bekant med Hammarö kommuns grafiska profilprogram, men kan utifrån rena observationer konstatera att man befinner sig i mittfåran bland flertalet svenska småkommuner – man vet att man har ett heraldiskt vapen och använder sig av det där sig bör, men när det kommer till den breda, genomtänkta kommunikationsen från kommunledningen känner man sig tvungen att använda en modern logotyp.

Alltså kan man vid Hammaröleden, på deltat mellan Tingvalla- och Hammarön se kommunens vapen på Vägverkets skylt, som markerar kommungränsen, medan man på kommunens egen skylt som hälsar besökare välkommen, se kommunens logotyp. Helt i sin ordning tycker jag.

Men så kan det ju bli lite märkligt ibland. Som när man kommunicerar som arbetsgivare. Lönebesked levereras till kommunens anställda i slutet av varje månad i kuvert med skärgårdskommunens logga. Men när man i samma roll (visserligen via ombud) skickar ut årets pensionsprognos identifierar man sig helt plötsligt genom sitt heraldiska vapen. Trevligt. Märkligt.

Annons

Den vapenlösa kommunen?

Det är inte mycket som sägs om Karlstads kommuns vapen på kommunens hemsida. Det utmärkta avsnittet om den grafiska profilen har en enda brist – den är helt ”avväpnad”. Man kan få intrycket att kommunen faktiskt saknar ett kommunvapen.Använder man sökmotorn hittar man några trevliga dokument att ladda ner. Man har skött formalian i alla fall: 

Det första dokumentet kommer ur Karlstads kommuns författningssamling, heter ”Karlstads kommuns vapen och flagga” och ”länder alla som vederbör till efterrättelse”. Tyvärr är det inte Karsltads kommun 2009 som är så rättfram i vad som gäller angående vapenbruket, utan det är beslutet från kommunsammanslagningen 1971, som i sin tur citerar Gustaf V:s vapenfastställelse 1949.Det andra har ett färskare datum – började gälla 1 januari 2009 och är fortfarande aktuellt – Reglemente för kommunstyrelsen, som ska täcka upp allt som inte kommunallagen reglerar. Under avsnittet ”Övrig förvaltning” kan vi läsa att kommunstyrelsen ansvarar för ”ärenden angående kommunens heraldiska vapen och logotyp”. Däremot inget om hur vapnet ska eller får användas.

Biskopen, Bäckmark och S:t Erik

Julnumret av Svenska Heraldiska Föreningens tidning Vapenbilden pryds av två nykomponerade biskopsvapen, varav föreingens arbetsgrupp för kyrklig heraldik ligger bakom det ena. Det är vapnet för Stockholms stifts nya biskop Eva Brunne, som i sitt första utförande har målats av konstnären Magnus Bäckmark.

Det är ett snyggt vapen. Enligt traditionen är biskop Evas personliga vapen kvadrerat med stiftets vapen. Brunnevapnet är en kombination mellan talande personvapen och ämbetsvapen. För ämbetet och biskopens tro står den klassiska Lutherrosen, mot ett fält som anspelar på namnet Brunne.

Biskopen har fått en väldigt snygg förstaversion av sitt vapen i Bäckmarks tidlösa stil. Det som sätter igång mina tankar såhär på juldagen är Bäckmarks version av Stockholms vapenbild i stiftsvapnets två fält.

Uppfriskande att se det i någon annan version är Stockholms stads nuvarande grafiska profil. Jag gillar visserligen Karl-Erik Forsbergs kommunala variant av S:t Eriks pagelockiga huvud också, men ibland måste man påminnas om att den korrekta avbildningen av ett vapen aldrig kan fastställas i en grafisk profil.

Tog en titt på Wikipeida och konstaterade att det finns en annan S:t Erik även där. Konstnären heter i det här fallet Marmelad Jag har inte hört at Stockholms stad har opponerat sig mot det, vilket till exempel Kustbevakningen gjort. Förståndigt att låta bli.

Stadsvapnet – bara en sopig logga?

Stadsvapnet – bara en sopig logga?

Originally uploaded by Wermlandsheraldik

Karlstads kommun säger sig bara använda sitt heraldiska vapen i mycket högtidliga sammanhang, till exempel på förtjänstmedaljen, minnesgåvor och i skrivelser från kommunstyrelsens ordförande.

Men det verkar finnas en de facto-standard för det offentliga rummet i svenska städer, som man inte lyckas ta sig undan. Vilket jag såklart uppskattar. Kommunens profilprogram är mycket lyckat och loggan funkar i de flesta sammanhang både i tryckt och digital framställning.

Men när det gäller mer eller mindre arkitektonisk utsmyckning är det bra att man väljer att hålla sig till det tidlösa – det som funkat så bra sedan 1584.

Papperskorgar i gjutjärn eller vad det nu kan vara för gods i dem nu för tiden lär inte bytas ut med en ny politisk majoritet i stadshuset eller av nya kreativa kommundirektörer. Inte heller brunnslocken, som dök upp för några år sedan. De måste av nödvändighet vara tidlösa. Frågan är vem i stadshuset som fattat det, men så är det.