Heraldisk litteratur med proveniens

Idag låg senaste tillskottet till mitt heraldiska bibliotek – ”Heraldik i svenska författningar” av Uno Lindgren, i brevlådan när jag kom hem från jobbet. Boken gav ett ganska tilltufsat intryck, men var vid närmare granskning inte särskilt välläst. Jag lovar både mig själv och salig Uno Lindgren att läsa den bättre än dess förste ägare!

Proveniens när det gäller heraldisk litteratur brukar innebära exlibris, men här avslöjas bokens förste ägare av en dedikation från författaren på pärmens insida:

Till Friherre Johan Brauner julen 1968
från tillgivne vännen förf.

Jag antar att vänskapen mellan den tillgivne författaren och Baron Brauner var ömsesidig, men intreset för heraldiken verkar de inte ha delat. Boken är inte sprättad längre än till sidan 27 – bara förord, inledning och en liten bit in i vasatiden i den historiska översikten. Plus de avslutande sidorna med bokens 60 illustrationer.

Det är osäkert om jag själv kommer att lusläsa boken, men jag ska i varje fall sprätta sidorna, så att jag kan läsa mig något om heraldiken i våra författningar!

David Nessle – årets sista bekantskap

Eftersom jag mentalt tillhör 30-talisterna så har jag aldrig stiftat närmare bekantskap med serieskaparen och författaren David Nessle. Jag har visserligen skymtat honom på en och annan sökresultatsida när jag varit ute på nätet i något obskyrt ärende. Jag har till och med varit inne och vänt på bloggen någon gång, observerat någon skön formulering och tänkt ”Hit får jag nog återvända någon gång…”

Men idag fastnade jag, när jag ännu en gång skruvade på sökbegreppet för Värmlands vapen. Jag skrev för ett tag sedan om heraldikerna Martin Sunnqvist och Elias Granqvist som gjort heraldiska utvikningar på sina i övrigt ickeheraldiska bloggar. Men att hitta en icke heraldisk bloggare som kåserar över svenska landskapenvapen var brutalt uppfriskande.

Inläggen har visserligen några år på nacken, men är tidlösa, så det är bara att njuta av Nessles reflektioner över landskapen och deras vapen. Utan synbara heraldiska kunskaper går han igenom provinserna en efter en, med deras vapen som resonansbotten – Härjedalen, Norrbotten, Ångermanland, Södermanland, Närke, Östergötland, Jämtland, Gästrikland, Dalsland, Dalarna, Västergötland, Uppland, Lappland, Hälsingland, Västerbotten, Västmanland och Medelpad.

Och så den om Värmlands landskapsvapen. Den är visserligen inte så utförlig som vissa andra artiklar, men han gör allt rätt för att fånga mitt intresse. För det första uppträder han på inledningsbilden, iförd vad som tydligen är vår gemensamma favorit-T-shirt. Min gymnasieala Kafka-T-shirt-fäbless delas tydligen av många 60-talister.

Dessutom poserar han exakt samma ställe där NWT-journaliseten Anna Sims placerade mig, när hon som redaktör för studenttidningen Citrus och skulle skriva om folk med udda intressen. Jag hade gjort mig känd som lokalhistorikern som tvångsguidar överförfriskade och hjälplösa studenter på väg hem från kåren.

Att plocka upp kopparsticket på Värmlands vapen ur Erik Dahlbergs Suecia är inte heller dumt.

Men, kanske mest avgörande –  karln har givit ut en bok med titeln ”Gasen i botten Hieronymus Bosch”. Måste ha!

Skådespelaren Bror Jacques de Wærn

”Var det ikke Bror Jaques de Waern som vakte stor oppsikt med en fiktiv dokumentar om at VM i fotball 1958 i Sverige aldri hadde funnet sted?” undrade Odd Andreas. ”Förmodligen inte” tänkte jag. För mig är han bara känd som heraldisk konstnär vid Riksarkviet, med boken ”Ny svensk vapenbok” tillsammans med Clara Nevéus som främsta bidrag till historien.

Men jag hade fel – åtminstone om man får tro Wikipedia har han fler strängar på sin lyra – historiker, författare, filmare – och skådespelare:

Bror Jacques de Wærn har även medverkat som skådespelare i den fiktivt dokumentära filmen Konspiration 58. Han har även dokumentärfilmat Stockholm med en dubbel-8 kamera mellan 1959 och 1971. Filmerna bearbetades av Johan Löfstedt till dokumentärfilmen Kometen 2004.

För inte så länge sedan hade jag en diskussion om Wikipedias tillförlitlighet med en bibliotekarie och en gymnasielärare. Då fick jag klart för mig att hänvisning till Wikipedia ger underkänt. Och så måste det väl vara i den akademiska världen – hitta gärna källan på Wiki, men skaffa dig beläggen någon annanstans.

Jag hade nog inte vunnit några poänger i den diskussionen om jag kunde hänvisa till det här exemplet. Men hade inte Odd Andreas hänvisat till Wikipedia, hade de Waern bara varit heraldisk konstnär (och köksförklädesformgivare) för mig. Han är inte omnämnd i NE och hans övriga sidor beskrivs vare sig i motiveringen till SHF:s förtjäsntmedalj, eller på baksidestexten till ”Ny svensk vapenbok”.