Värmlandslitteratur har lämnat järven

fullsizeoutput_564.jpegAldrig får man vara riktigt glad. Just som jag hade bestämt mig för att kolla upp hur det kommer sig att Föreningen Värmlandslitteratur har valt Margareta Grips värmländska järvvapen som sin symbol kom julnumret i brevlådan. Det visar sig att man plockat bort vapnet ur brevvinjetten. Typiskt!

Jag gillade såklart de gamla kuverten bättre. Och Bengt Berg är snyggare än tomten!

wermlandiana bengt berg

Järven – Värmlands första landskapsdjur

Läsarfrågor är kul! Odd Andreas funderade på om det finns några sigillavtryck eller avritningar av det Värmlands första landskapsvapen, det med järven.

Några sigillavtryck känner jag inte till med järvvapnet och jag är ganska säker på att det aldrig har förekommit något sådant sigill. Tidigare ska allmogen i Värmland ha haft ett sigill med ett armborst att bekräfta gemensamma skrivelser med. Någon värmländsk hertig, som kunde ha behov av ett sigill, hann vi inte heller ha under den korta perioden med järven.

Däremot hann vapnet användas en del i officiella sammanhang under det knappa decennium det var aktuellt och det kom med i en del vapenböcker.

margaretagrip[2]Den mest kända varianten är nog den som finns med i handskriften som brukar kallas ”Fru Margareta Grips bok”.

Där ser man tydligt hur svårt det var för tidens konstnärer att skilja skogsdjuren åt. Det mesta hos det här djuret tyder på att det handlar om en järv, men den rutiga svansen har den visst lånat från en bäver. Bilden förekommer bland annat i Torsten Lenks uppsats om vapnet.

Den andra kända vapenboksbilden jag kommer att tänka på kommer ur den så kallade Parishandskriften. Den var okänd på Torsten Lenks tid, men dök upp på 1940-talet och kastade nytt ljus över de svenska landskapsvapnens tidiga historia, bland annat rörande vilka varianter av vapen som har existerat samtidigt. Den bilden har jag inte till hands just nu, men den saknar trästocken och är mer heraldiskt stiliserad än Margareta  Grips järv.

Gamla vapenböcker tenderar ibland att mer fokusera på avbildningar av vapen än deras blasoneringar. Med en beskrivning i ord kan man bli mer precis angående vapnets komposition, även om det inte är en garanti för att beskrivningen är korrekt. Under 1500-talet förekommer järv och bäver omväxlande i vapenböckerna, till exempel säger en handskrift från 1561 järv, medan en från 1563 säger bäver.

1567 var det alltså formellt slut på järvens och bäverns tid i Värmländsk heraldik, men de bet sig kvar ändå. De levde kvar parallellt med örnen under en tid, vilket bland annat illustreras av en märklig notering i en handskrift i Riksarkivet om svenska stadsvapen (citerad av Lenk):

»Carlstadium cujus insigne est castor utrimque turri munitus» (Karlstad
vars vapen är en bäver på ömse sidor omgiven av torn.)

Tanken svindlar. Karlstads vapen, som lär vara det första som förlänats åt en stad i dess privilegiebrev, borde vara extremt fixerat till sin form, men är det alltså bara som idé; det viktiga är att placera en referens till Värmland mellan de två tornen.

gunnarskogNär 1600-talet blev gammalt tog örnen över scenen helt. Det dröjde ända till mitt på 1900-talet innan järven kom tillbaka till värmländsk heraldik. Det skedde när Gunnarskogs landskommun nappade på riksheraldikerns förslag att återanvända järven i sitt vapen, kompletterad med grankvistar.

Efter att Gunnarskog inkorporerades i Arvika på 1970-talet blev även detta vapen historia, men Carl-Johan Ivarsson tipsade mig häromdagen om en rad exempel på kommunvapnets påverkan på Gunnarskog. Centralskolan fick namnet Järvenskolan på 1970-talet, huvudgatan genom kyrkbyn Stommen heter Järvens väg och det har också funnits en kör med namnet ”De Järva”.

På 1500-talet, när järven valdes för att representera Värmland, måste det ha setts som en viktig naturresurs. I modern tid har järven däremot varit sällsynt i värmlandska skogarna, men nu verkar det som att den är tillbaka. Länsstyrelsen har till och med proklamerat att vi nu är ett ”järvlän”.

Jag har aldrig sett någon järv i skogen, men järvvapenet i Margareta Grips version ser jag regelbundet, då jag får brev från Föreningen Värmlandslitteratur. De använder sig nämligen av hennes bild som emblem.

wermlandiana bengt berg

Det kan ha varit gamle Erik Elinders påfund. Jag tror jag vet vem jag ska fråga…

Wermlandiana

Föreningen för värmlandslitteratur ger ut en tidskrift som heter Wermlandiana och inget annat, vilket författaren, konstnären, serietecknaren, boltziuskännaren, saxofonisten, skåresonen och hedersmannen David Liljemark just påpekade för mig.

Wermlandiana är en utmärkt liten skrift som jag aldrig riktigt tar mig tid att läsa ordentligt. Ska nog börja med det.

Konsten att googla sig själv utan att veta om det

Att googla sig själv är inget konstigt – man blir helt enkelt nyfiken på vilka avtryck man har lämnat på olika ställen på nätet. Men när man har smala intressen händer det att man googlar sig själv utan att vara medveten om det. Man söker efter något man är intresserad av, hittar det och blir glad över att någon har skrivit om det – och så visar det sig att det är man själv som är författaren…

Föreningen för värmlandslitteraturs lilla skrift Wermlandica kom i brevlådan härmomdagen. På kuvertet använder de Värmlands äldsta landskapsvapen, med järven på. Men i vilken variant? Var det den ur handskriften Fru Margareta Grips bok?

Jodå, Googles bildsök ledde mig rätt – den första träffen var bilden jag var ute efter. Sidan som bilden kom ifrån handlade dessutom om Värmlands vapen – kul att någon kommer ihåg den gamla järven! Men det var något bekant över själva uppställningen. Och de yxiga bilderna. Aha – de har varit hos mig på Wermlandsheraldik.se och lånat. Trevligt! Men texten var också bekant. I sin helhet. Hm… Hedrande, men en källhänvisning hade varit kul.

Suddar man i url-en hamnar man på startsidan för Wermland Dals Gille i Västerbotten, grundat 1938. Uppenbarligen en förening med fina intressen, så jag lånar gärna ut min text. Värmlänningar i alla länder – förenen eder!