Ferdinand Boberg och Stockholmsutställningen 1897

Letandet efter Liljeblads synder på Stockholmsutställningnen 1909 ledde in på en del trevliga villospår. Bland annat lyckades jag illustrera en efterlysning på Facebook med en bild från Stockholmsutställningen 1897. Jag får ursäkta mig med att det var Ferdinand  Boberg som var huvudarkitekt för bägge utställningarna.

Utställningen 1909 är alltså den bortglömda utställningen med den ”Hvita staden”, medan 1897 års utställning är den mer kända, som dyker upp först om man söker på Stockholmsutställningen.

Bilderna från utställningen är helt magiska, särskilt de handkolorerade vykorten, som ger Ferdinand Bobergs huvudbyggnad med minareter en känsla av Disneyland.

Stockholm_photochrom2-2.jpg

Det finns dock en baksida med det handkolorerade – lämna aldrig det jobbet till någon som inte riktigt har koll på detaljerna. (På Kungahuset.se finns en korrekt version, men den är ju inte riktigt lika kul.)

Med tanke på färgerna som unionsflaggan har fått vågar jag inte föreställa mig hur vapnen på huvudpaviljongens portal har målats. Eller, ja, föreställa sig kan man väl kosta på sig. Och zooma lite.

Skärmavbild 2018-07-13 kl. 23.27.35

Med tanke på att det bör vara en svensk svit av landskapsvapen som avbildas kan man ju börja med att konstatera att det lite väl många vapen i färgställningen rött-svart. Men fotot är vackert, det måste man erkänna.

Överhuvudtaget måste känsliga heraldiker avhålla sig från att titta på bilder från den här perioden. Utställningen skulle ha ett skandinaviskt tema, så en affisch med svenska och norska unionsflaggorna tillsammans med den danska flaggan är inte helt långsökt. Det blir snarare utsökt, när konstnären heter Richard Bergh.

1897_3

Men om man ger samma upplägg till konstnären Victor Andrén, kan man få detta resultat:

affisch97

Ut ur den nationalromantiska 1600-talsdimman kliver en trumpetare, iförd älghudskyller, kragstövlar och polkagrisrandiga pösbrallor, framför ett fantasivapen värdigt Kalmarunionen. I skandinavismens anda kan jag förlåta mycket…

Fredrik Liljeblad, Ferdinand Boberg och Stockholmsutställningen 1909

Konstindustriutst_1909_katalog

Efter att ha upptäckt likheten mellan Wermlandsbankens hus vid Stora torget i Karlstad och Fredrik Liljeblads vapenbok Svenska rikets jemte landskaps, städers och läns vapen har jag ständigt varit på jakt efter andra exempel på byggnader eller konstverk som har påverkats av Liljeblads vapenserier.

Leonard Fredrik Lefflers uppsats De svenska landskapsvapnen i nyare framställningar Personhistorisk tidskrift 1909 har gett mig flera ledtrådar i detta sökande. Det mest spännande är nog att Liljeblad ska ha använts som förlaga:

I Kupolsalen i vår ”Hvita stad” å Djurgården ha landskapsvapnen blifvit anbragda upptill på väggarna. Men tyvärr röjes ävfen här den fullkomligaste okunnighet om dessa vapens riktiga former. Om man fäster sig vid mindre detaljer kan man säga, att ej ett enda vapen är riktigt; många uppvisa grofva fel. Vi skola icke upptaga utrymmet med att motivera detta omdöme i detalj. det är nog att nämna, att det är det misslyckade Liljebladska arbetet, som i hufvudsak legat till grund för dessa bilder.

Väl må man förundra sig öfver, att de som ombesörjt dessa båda nu senaste granskade vapenafbildningar [alltså Kupolsalen och en serie landskapsvapen i Svenska Kalendern från 1909, min anmärkning] icke haft det förståndet att rådgöra sig med Riksheraldikern (eller annan sakkunnig person).

Leffler, s. 96

Det som plågar mig lite i sammanhanget är att en av mina favoriter Ferdinand Boberg kan ha varit medskyldig till de heraldiskt undermåliga utsmyckningarna. Jag skriver kan ha varit, för även om Boberg huvudarkitekt för utställningen 1909, är det såklart svårt att veta hur inblandad han var i alla detaljer.

Det har varit ganska svårt att hitta några utförliga uppgifter om Stockholmsutställningen 1909, eller Konstindustriutställningen, som var dess officiella namn. Wikipedias artikel är ganska knapphändig, och de flesta sökningar tar med resultat från Stockholmsutställningen 1897, som även den hade Ferdinand Boberg som huvudarkitekt.    Utställningen 1909 kallas på något ställe för ”den bortglömda Stockholmsutställningen”, i skuggan av 1897 och 1930 års utställningar.

Utställningskarta_1909Några interiörbilder från ”kupolsalen” har jag inte lyckats hitta. Jag är inte ens säker på i vilken byggnad den låg, men en god kandidat är den byggnad som är utmärkt med nr 24 på utställningskartan, rakt innanför huvudentrén. Den tillhörde utställningen arrangör, Svenska slöjdföreningen (nuvarande Svensk form).

Sth.Utst.1909.43789.AE.82-2

Finaste bilderna har jag hittat på på en sida med vykort som funnits till salu hos Leopolds antikvariat i Stockholm (där ovanstående bild är stulen). Hela sidan är värd ett besök! Det är inte svårt att förstå att utställningsområdet kom att kallas ”Hvita staden” av  Stockholmarna.

Några interiörbilder från Kupolsalen har jag alltså inte kunnat hitta och byggnaden finns inte kvar. Det ser ut som ganska gedigna byggen på bilderna, men eftersom man alltid rev merparten av byggnaderna efter den här typen av utställningar, måste det ha varit lite av kulisser.

Snyggaste huset i Vapenbilden

Jag vet inte när jag första gången konstaterade att Ferdinand Bobergs postkontor är Sveriges vackraste byggnad. Det börjar bli ett tag sedan, men jag har inte ändrat mig. Idag upptäckte jag till min stora glädje att Vladimir Iserell ägnar byggnadens fasad ett helt uppslag i senaste numret av Vapenbilden.

Artikeln gav mig några svar angående de utländska sköldarna (varav en medmed oheraldiskt) på husets norra sida. Jag ska ta den vägen, via Gamla Brogatan,  när jag promenerar från tåget till kontoret på Kungsgatan imorgon. Då ska jag även se om jag kan lokalisera Bogergs lek med stora riksvapnet, där han lagt in ett fält med postens vapen längst ner, som på ett oskarianskt hertigvapen.

Dagens namn – Agi och Arthur

Gåtan om omslaget på ”En bok om Värmland av värmlänningar” har äntligen nått sin lösning. Egentligen har frågan malt sen Fredrik Brodin efterlyste konstnären för ganska exakt ett år sedan. När jag gjorde en förfrågan på Heraldica för tag sedan tyckte först Jesper Wasling att det vore ett bra uppslag för Vapenbilden. Men den idén sänkte Mats Persson genom att ge mig lösningen på gåtan.

Arthur Sjögren

Konstnären bakom vapenillustrationen heter Arthur Sjögren – ”inte bara en röd revolutionär”, berättar Mats, som går och väntar på Sjögrens biografi. Sjögren var illustratör och bokhistoriker, en av de tidigaste representanterna för jugendstilen och personlig vän med Strindberg.

Letar jag ordentligt tror jag faktiskt att jag har något mer av Sjögrens verk i gömmorna. Jag får ha Sjögrens stil och signatur i bakhuvudet när jag gallrar i ”magasinet” (bokhyllorna i garaget) i vår.

Fredrik Tersmeden gav mig ett spännande sidospår i sökandet efter Arthur, nämligen Agi Lindegren. Även Lindegren var flitig bokillustratör, men även arkitekt. Han ligger bland annat bakom Biologiska museet på Djurgården – en av de där favoritbyggnaderna som jag aldrig har varit inne i (främst i den kategorin finns nog Ferdinand Bobergs posthus på Vasagatan – Sveriges vackraste byggnad, som gör promenaden mellan Stockholms central och kontoret på Kungsgatan mödan värd).

Agi Lindegren

Byggandet av Agi Lindegrens biologiska stavkyrka på Djurgården utgör för övrigt en episod i Lars Anderssons ”Vattenorgeln”. Huvudpersonen för stunden, rackstadkolonisten Gustaf Fjaestad har ännu inte funnit sitt kall, men assisterar  sin blivande mentor Bruno Liljefors, som arbetar som fondmålare i Gustav Kolthoff naturalistiska museum. Jag minns inte om det förekommer någon arkitekt i ”Vattenorgeln”, men det är en av få böcker som jag känt för att läsa om och då får jag hålla ögonen öppna.

Historien om Gustaf Fjaestad, som börjar vid en strandkant i Boston, tar oss via cykel runt Mälaren till en stabbig frukost hos Bruno Liljefors. På grund av en inkonsekvent fotnot kraschlandar den tyvärr olyckligt i Lars Andersson skrivarlya efter ett hårt skridskopass på Oslofjorden.

Jag hade gärna följt med Fjaestad till Arvika och hört något om livet kring Racken. Så om jag någonsin träffar på Lars Andersson (vilket jag lär göra förr eller senare) så ska jag be honom att skriva färdigt historien. Historicitet är trevligt, men en värmländsk författare är i sin fulla rätt att vri å ljuge bäst han vill. Man behöver inte fara med osanning bara för att man ljuger!

Värmlandsörnen på Sveriges vackraste byggnad

Vill man verka riktigt excentrisk/autistisk kan man gå väldigt nära fasaden på Ferdinand Bobergs posthus och studera vapenserien med landskapsvapen. Längst bort mot Gamla Brogatan (närmast Värmland om man så vill) hittar man en gravt lortig Värmlandsörn. Sveriges vackraste byggnad börjar bli lite anfrätt av Vasagatans avgaser. Kanske blir det ändring när regeringskansliet gjuti nytt liv i huset?

3896234142_acf43bcc49[1]