Vad visar Visnums härads sigill?

När man tittar på våra Värmländska häradssigill är det ofta ganska lätt att förstå tanken bakom motivet. Man har valt något som är karaktäristiskt för bygden (Färnebos järnhantering och Näs sjöfart), något utmärkande för naturen (Nordmarks vildmark och de forsande fiskrika älvarna i Kil, Jösse och Karlstad) eller något utmärkande byggnadsverk (Saxholmens borg i Ölme eller kyrkorna i Grums och Väse). Men vad ska man tro om busken i Visnums härads sigill?

Visnums härads sigill

På årets sista dag slängde jag ut en fråga i Svenska Heraldiska Föreningens grupp på Facebook och fick många kreativa förslag på vad det skulle kunna vara. Kunde det vara en tall, ett lärkträd, eller en tistel?  Eller varför inte en barrande julgran på Tjugondedag Knut?

Martin Sunnqvist förde in mig på ett spår som jag tror håller ihop såpass mycket att vi kan kalla det en teori. En del gamla sigill innehåller ordlekar som anknyter till någon folketymologisk förklaring till ortnamnet. I sigillet för Harjagers härad i Skåne finns till exempel en flyende hare, trots att ortnamnet har det minsta att göra med jagade harar. Namnet betyder istället ”de hårda åkrarna”. Kan det handla om en ordlek även i Visnum?

Sigillets träd har tydliga nakna grenar inne vid stammen, men markerade spretiga toppar. Enligt Svenska Akademiens ordbok finns en gammal betydelse av ordet ”vise”, som kan betyda skott eller utlöpare, dialektalt även topp, toppskott, grodd och så vidare. Det är väl inte helt otänkbart att en fyndig gravör har associerat så och sålt in idén till representanterna på häradstinget, någon gång på 1500- eller 1600-talet.

Hänger det alls ihop med etymologin? Njaej. Visnums härad har fått namn efter Visnums socken, som i sin tur ska ha fått sitt namn efter älven Visman, som rinner ut i Vänern från sjön Vismen vid dagens Björneborg. På på 1200-talet skrevs det Wisnhem och ska betyda antingen ”gården vid Visman” eller ”bygden kring Visman”. Hur sjön och älven har fått sina namn, kan jag däremot inte hitta någonstans.

Erik Fernow har dock en teori, men den bygger på det motsatta resonemanget, att både socknen och älven istället har fått sina namn av folket däromkring. I avsnittet om Visnums härad i ”det hedna tidevarvet” berättar han:

I de äldsta skrifter jag funnit är det skrifvet för Visnehem och Vystenhem. Det skulle synas mest sannolikt, att de forna Häradskonungar eller Viser, som hållas före hafva styrt landet, haft sin bostad i Visnhems gård; men dess läge gifver ingen anledning att komma på den tanken, emedan den var omgifven af skog och låg långt ifrån sjökanten; dock hålles Långeruds hemman ej långt derifrån för det äldsta eller åtminstone för ett af de äldsta i häradet. Men om man efter berättelser vill uppsöka hufvudsätet för dessa höfdingar, så har det ostridigt varit på Säby, 1/2 mil söder från Visnhem.

Erik Fernow, s. 82

De där viserna eller häradskungarna verkar det inte vara många andra än Erik Fernow som har hört talas om. Inte heller verkar de ha något med toppskotten på häradssigillets buske att göra, men nu var det ju inte det vi var ute efter.

Erik Fernow: ”Man får tro så mycket man vill och tål” om Järnskogs vapen

IMG_06981700-talshistorikern Erik Fernow får ofta utstå kritik för sina tveksamma uppgifter om förhållandena i Värmland i fornstora dar.  Hans verk ”Beskrivning över Värmland – avdelad i sex tidevarv” beskylls ofta för att vara ett enda långt återgivande av sagor och skrönor. Kritiken har naturligt visst fog för sig, men jag tycker ändå att domen över Fernow är onödigt hård. För det första nedtecknade han de enda fakta som då (och nu) fanns om vissa värmländska företeelser. För det andra tror jag att han insåg att det var lika bra att Jag tror jag att han insåg att det var lika gott att även ta med skrönorna, hur osannolika de än verkade. Någon gång i framtiden skulle de kanske komma till nytta.

Ett exempel på detta fick jag när jag i mellandagarna rotade lite i bakgrunden till Järnskogs kommunvapen från 1959. Julklappsböckerna från mor och far – tio årgångar av museets årsbok ”Värmland förr och nu” – kom väl till pass. I årsboken från 1922 fann jag en uppsats av en Knut Haldin om Koppoms bruks historia, som jag läste i hopp om att hitta något om hur den femuddiga stjärnan hade valts som symbol för bruket. Några sådana detaljer fanns inte i artikeln, men den avslutades med ett litet extranummer som jag gillade: ”Vilken härstamning har ortnamnet Järnskog?”.

Den folketymologiska förklaringen har jag har läst på flera ställen och själv återupprepat otaliga gånger, senast häromdagen på den här bloggen. Men jag hade aldrig stött på själva källan, som naturligtvis var Erik Fernow. Hans egen recension av skrönan är lite charmig, den ”smakar af skrock” och förses med brasklappen ”Man får tro så mycket man vill och tål”.

I ett försökt att göra texten så lexikalisk som möjligt har Fernow städat undan det intressantaste, själva skrönan, i en fotnot. Läser man O. Norstedts utgåva från 1898 (nedan) hittar man den längst ner på sidan, medan man i Arvid Ernviks utgåva från 1977 måste bläddra längst bak i boken för att hitta den:

Hjerneskog redkyrka af trä. Om denna och den följande är hos allmogen en besynnerlig berättelse, huru de blifvit bygda under den tid Sverige och Norge voro tillsammans under en konung, och att folket häromkring förut gingo till Edaskog (Medskogs) kyrka i Norge. Men sättet, huru det skett, smakar af skrock[1] och dessutom synas båda dessa kyrkor vara bygda före drottning Margarethas tid eller innan Calmarunionen skedde. Denna kyrka stod nu vid hemmanet Stommen, var liten, trång och mörk.

[1] Emedan Edskogs kyrka dels blef för trång, dels ock vägen dit var ganska lång, skola de hafva beslutit att lemna åt ödet, hvar de skulle få sig beqvämare kyrkoplatser. De uppfyllde derför 2:ne urgräfda stockar den ena med skillingar (norska styfrar) och den andra med hästskor. Dessa släpte de i vattendraget, som ur Norge går häråt, med föresats att bygga kyrkor, der de stannade. Den med skillingar skall hafva stannat vid Klefvenesundet och der bygdes Skiltingmark, den andra flöt längre till Stommen och der uppfördes Jernskogskyrka. Man får tro så mycket man vill och tål. Mig synes mera troligt, att denna socken har namn, såsom hon ock ofta skrifves, af skiljemark och den andra har sitt namn af jern, som der kunnat finnas. Åtminstone har den socken nog af de tecken, som utvisa jernmalm, fastän jag ännu icke haft tillfälle att söka derefter.

Erik Fernow (1898), s. 191

Det första man slås av i skrönan är såklart det orimliga i att låta ett par drivande timmerstockar bestämma var man ska bygga sina nya kyrkor. Det är andra är att om de nu tyckte att det så långt att gå från sina egna hembyar till den trånga kyrkan borta i Edaskogen i Norge, så borde de ändå vara ganska väl medvetna om var de själva bodde. Hemmanet i Järnskog skulle förresten inte kunnat heta Stommen innan kyrkan byggdes, eftersom det ju har fått sitt namn av att det är kyrkans stomhemman, som stod för en del av prästens försörjning.

Men det som sätter igång flest tankar hos mig, är att den 1700-talsbonde från Järnskog som berättade den här skrönan för Erik Fernow, skickade med information som han kanske inte tänkte på själv. Fernow konstaterar, på goda grunder, får man anta, att de två kyrkorna är byggda före drottning Margaretas regeringstid, det vill säga innan 1363. Alltså måste sägnen syfta på en ännu avlägsnare tid, då Sverige och Norge låg under samma kung. Kanske innehåller sägnen ändå ett litet spår av minnen från denna tid, innan riksgränsen var självklar? Och kanske berättar det om hur Västvärmland, om inte koloniserades, så ändå kristnades från väster?


Så här ser boksidan ut, förresten:

0209.5.png