Historien om IF Götas örn

Äntligen snubblade jag på den – historien bakom IF Götas symbol! Och en teori om deras namn kom på köpet:


Idag har Göta namnsdag och dagen till ära tänkte vi presentera historien om hur Götas vackra klubbmärke kom till. Men innan dess kan vi ju spekulera lite i hur föreningen överhuvudtaget fick det namn som står i almanackan just idag. Enligt författaren och historieläraren Erik Bengtsson så har grundarna troligen inspirerats av de Gotiska förbundet som var starkt i början av 1900-talet. Det fanns/finns ju ytterligare ett par klubbar med namnet Göta i Sverige, nämligen i Stockholm och Helsingborg. Nåväl, åter till klubbmärket:

Året var 1919. Fram till dess hade Göta som klubbmärke helt sonika använt sig av Värmlandsörnen. Nu grodde tankarna på ett ”eget” klubbmärke. Sedan Isse Smedberg, Pampen Borgström och Svenna Runström över en rykande varm arrakstoddy på Smedbergs Konditori skissat på ett nytt klubbmärke och kommit fram till ”Värmlandsörnen i nedslag i ett lagerkransat ”G”” förfärdigade den konstnärligt begåvade Isse ett förslag som vann den lilla exekutivens gillande. Kort därpå stadfäste Götas styrelse förenigens klubbmärk och just detta märke som här avbildats är unikt. Det är nämligen Götas allra första klubbnål! !

/Björn Eliasson & Anders Borgström/

Det där kommer från klubbens hemsida, där man samlat anekdoter i samband med klubbens 100-årsjubileum 2004.

Jag har alltid dragit samma slutsats som Erik Bengtsson angående Götas namn, men jag tror inte att det stämmer angående Stockholmsgöta, som, om jag inte missminner mig, grundades på Göta Lifgarde.

Bäversvansad militär pippi

Hamnade av en slump på hemsidan för Värmlands militärhistoriska förening (eller Wermlands Militär Historiska Förening, som man väljer att kalla sig). Och det vore väl skam om man inte hade hittat en värmlandsörn där!

Örnen i den här upplagan verkar vara en lätt retuscherad version av örnen på regementsfanan. Huruvida emblemet (eller vapnet, för det är ju fatiskt inplacerat i en sköld) alltid är svart-vitt eller om det verkligen rör sig om en svart örn i fält av silver, är svårt att säga. Vore kul annars.

När man ser regementsfanans örn utlyft ur sitt sammanhang på det här sättet funderar man ju lite på dess anatomi. Här för inte stjärtfjädrarna tankarna till någon bengtssonsk bubblande tallkotte, men frägan är, om inte det är en eventuell värmlandsbäver från Medelpad som varit inblandad, när mamma värmlandsörn värpte regementsfanans pippi?

Rosslande av skräck med en bubblande tallkotte i analen

Känsliga heraldiker och vexillologer varnas – här kommer en av de mustigare beskrivningarna av en Värmlandsörn som jag nån gång läst.

En ståtlig karl var han en gång, löjtnant Frykfeldt. Vem minns inte honom som ung fänrik förande regementets flagga  [sic!] vid högvakten i Stockholm för fem år sedan? Den gula flaggduken drev ut i vinden över honom, blottande de stolta segernamnen Fredriksodde, Lund, Narva, Malatitze, Gadebusch för den domesticerade stockholmska menigheten.

Nå, en ståtlig karl är han väl fortfarande. Men idag är han årbräckt av fyllsjuka och bondånger. Den mäktiga värmländska örn som han den där blåsiga, grå oktoberdagen för fem år sedan var ett med har förlorat flygförmågan. Svagt rosslande av skräck faller den räddningslöst mot marken. Vingar med en fjärils kraft försöker förgäves bromsa, blåser upp som en slängkappa. Stela klor spretar desperat för att mildra stöten mot marken. I analöppningen föder en vettlös fasa en bubblande tallkotte av exkrement.

Ur Erik Bengtssons ”Hurra för de gossar som till Trossnäshea gå”, s. 83-84

Själv tycker jag att det är kul att man använder värmlandsörnen som litterärt motiv för att illustrera en fyllsjuk löjtnant. Man måste dock vara välbekant med regementsfanans örn, för att förstå det där med den bubblande tallkotten. Det hade kanske varit snyggare att låta ändalyktens fjädrar forma en fransk lilja, men det låg nog inte i tiden…

Vad som däremot stör mig något gruvlig är att Bengtsson, som annars är mycket noggrann med ordval,  när det gäller allt från timmerkälkens konstruktion till vadmalsbyxornas sömmar, lyckas kalla regementsfanan för en flagga! Inte har man väl plockat med sig den blå-gula svenska korsflaggan från kaserngårdens flaggstång till Stockholm för att släpa med sig i vaktparaden? Nej, jag tänkte väl det…

C A Haak – Sveriges förste Rödakorsare?

I ”Hurra för de gossar som till Trossnäshea går” har Erik Bengtsson öst på med sitt grammatiskt återhållsamma språk i 99 sidor nu och befolkat Trossnäs övningsfält och torparstugor med färgstarka personer, som man knappt hinner lära känna innan de gått ur tiden, slagit varandra på käften eller emigrerat till Amerika.

Jag ska strax dela med mig av en av de märkligaste beskrivningarna av Värmlands regementes fana som jag nån gång läst, men först måste jag samla mig lite och laddar därför upp med en gammal karlstadbekanting som skymtar förbi då och då ute på Trossnäs – gamle fältläkare C A Haak – veteran från fransk-tyska kriget, initiativtagare till Karlstads teater och en av de skyldiga till rivningen av Hybelejens kvarn.

C A Haaks frimurarvapen

Här är hans frimurarvapen från 1880-talet. Eqv. a Cruce Genevana kallar han sig. På mitt hobbylatin betyder det riddaren av genèvekorset. Jag har aldrig kollat upp det där, men det borde väl tyda på att karln var engagerad i Röda Korset när han var ute i fransk-tyska kriget. Inte helt omöjligt, eftersom slaget vid Solferino som gav Dunant idén till Röda Korset var tiotalet år tidigare. I så fall borde Haak vara en av de första svenskarna som var ute på uppdrag för Röda Korset.

Fast det är ju som sagt bara spekulationer. Det är mycket man aldrig har kollat upp…

Mer om C A Haak frimurarvapen kan man för övrigt läsa på Wermlandsheraldik.se

Nu ska jag ta ett djupt andetag och dela med mig av den där bengtssonska fanskildringen…

Ny chans åt Bengtssons trossnäsgossar

Efter succén med att ge Gösta Karlsson-Skårebos ”Hagbergs kiosk” en nya chans, så bestämde jag mig för att damma av en annan hyllvärmare – ”Hurra för de gossar som till Trossnäshea gå” av Erik Bengtsson.

Och det verkar gå riktigt bra. Jag har fortfarande inte vant mig med det för hembygdsgenren ovanligt poetiska språket, men efter bara ett kapitel har han hjälpt mig att befolka ”I2-skogen” mellan Råtorp/järnvägen och riksväg 61/61.

Förr fanns där, förutom en rätt ointressant domarring, bara en slamrande damastvävande Carl Widlund på en nedbrunnen herrgård.

Men nu finns där en livs levande indelt trangärdsknekt av kött och blod. Tandlös och seg och osande av morgonsup och äktvärmländska invektiv snorar han efter timmerkälke och lånad häst och vägrar låta sig luras till baggböleri av en spinking drängspoling från Henstad.

Dä ä khär dä!