Tydligare och vackrare

Noterar att frågan om heraldiskt korrekta flaggor har blivit aktuell igen. Claus K Berntsen, vice ordöfrande i Svenska Heraldiska Föreningen och aktiv i Societas Heraldica Lundensis, har väckt frågan genom ett medborgarförslag till Lunds kommun. Och Elias Granqvist efterlyser utgången av ett ärende i Boden, där en folkpartisten Carola Larsson 2008 motionerade om att gå över till kvadratiska flaggdukar.

Egentligen har jag svårt att harmas över att en organisation låter trycka sin logotyp på ett tygstycke, som de hissar upp i en flaggstång. De är ju helt naturligt och inte något etikettsbrott som stör mig. Vad som stör mig mer är att de reklambyråer som arbetar med att hjälpa våra myndigheter med sin visuella identitet inte förstår bättre.

Ett grafiskt profilprogram tas fortfarande oftast fram med tanke på de behov som finns för tryck på papper. Under senare år har man dessutom insett att webben ställer andra krav, vad gäller typsnitt, kontraster, färgåtergivning, storlekar, och så vidare. Webben är helt enkelt ett nytt medium, och man har skapat ett nytt kapitel i profilpärmen för detta behov.

Då borde steget inte vara så långt till att inse att det ställs helt andra krav på den symbol som ska ses på stort avstånd – kanske till och med uppe på ett hustak. Den kan helt enkelt inte vara utformad på samma sätt som loggan som ska tryckas på blyertspennan som delas ut i kommunens monter på universitetets arbetsmarkandsdag.

Och då finns det en vetenskap som sysslat med symbolers tydlighet i olika format. Det som värmer när man läser Carola Larssons argument för att Bodens kommun ska flagga kvadratiskt är att hon har insett hur heraldikens krav på en flaggduk har uppkommit: ”En flagga där bilden tar upp hela ytan är också tydligare och vackrare”, Bättre kan det inte uttryckas. Skla man klämma in kommunvapnet i en sköld och dessutom låta den trängas med en murkrona och kommunens typograferade namn syns det helt enkelt inte vad collaget föreställer.

När man från heraldiskt håll ställer krav på att kommunens vapen bör uppta hela flaggduken är det inte för att krångla med de styrande i kommunen. Lika litet som informationsavdelningen tar fram ett grafiskt profilprogram för kommunen för att göra sig viktiga och göra livet surt för den övriga organisationen. Det blir helt enkelt tydligare och vackrare.

De heraldiska hemsidorna

De heraldiska hemsidorna hör egentligen 90-talet till, men förtjänar ändå en plats i 00-talets decenniekrönika, eftersom de synliggjorde heraldikens utövare för varandra. En sak är nämligen säker när det gäller heraldikens 00-tal – kontakten mellan dess denna konstarts utövare har definitivt intensifierats.

När jag började intresseramig för ämnet i början av 90-talet, utgjorde Karlstads stadsbiblioteks Ky-hylla min arena. Inte mycket till umgänge där, inte. När jag lånade om en bok kunde jag av stämplarna konstatera att den inte lämnat hyllan sedan jag hade den sist. Jag föreslog någon gång att man skulle deponera hela det heraldiska beståndet hemma hos mig, men det nappade man inte på.

Idag är min heraldiska boksamling flera gånger större än Stadsbibliotekets, så det var länge sedan jag besökte Ky-hyllan. Och om jag tog mig dit, tror jag inte att det är mycket större drag än för femton år sedan.

När Internet gjorde entré i mitt liv var det självklart att utforska vad som erbjöds på det heraldiska området. Det är svårt att komma ihåg hur man gjorde före Google. Själva sökandet skedde troligtvis med den fantastiska sökmotorn Altavista, men den största hjälpen fick man av länklistor på andra sidor.

Ute i den stora världen fanns det såklart en del att läsa om heraldik, men för den som var intresserad av svenska förhållanden fanns det en handfull sidor. Oftast fanns det någon form av eldsjäl/folkbildare bakom – en Granqvist, en Bäckmark eller, med största säkerhet, en Wasling.

Jag gissar att de här herrarna började på ungefär samma sätt som jag själv senare gjorde, med att konstatera att Dreamweaver var ett trevligt program om man vill hålla ordning på text och bild i ett ämne och samtidigt göra det tillgängligt för andra. Gratiswebbhotellen stod både för lagring och adress, när se-domänerna var något exklusivt, förbehållet ”riktiga” avsändare.

Elias Granqvists sida om heraldik i Sverige lär ha raderats av en obetänksam internetleverantör, Och Jepser Waslings webbprojekt har avlöst varandra, även om adressen ibland har varit densamma, så där finns det nog inget kvar att se från 1900-talet.

Men Magnus Bäckmarks utmärkta ”Gröna Stubbens heraldik för ofrälse” finns kvar på nätet. Otroligt charmig webb av årgång -95! Gröna stubbens länkar är i många fall döda, men surfar man runt får man en god bild av den tidens Heraldikverige på Internet.

Även Svenska Heraldiska Föreningens, Heraldiska sällskapets och Skandinaviska Heraldiska Sällskapets webbar hör till samma tradition. Idag finns de på Heraldik.se, respektive .org, men tog sin början på gratishotell.

Min egen Wermlandsheraldik har gjort samma resa – från gratishotell till egen domän. Tekniken och sidorna som ligger där är i grunden de samma som för tio eller femton år sedan, men Yahoo!’s gratistjänst Geocities.com, där många av oss publicerade våra sidor, har äntligen stängt. Den symboliska slutpunkten på den folkbildande eldsjälens första decennium på nätet.