Julens vackraste bokfynd: Rhyzelius Wermlandia Ecclesiastica & Literata

Julafton 2018 innebar välkommen påfyllning av Värmlandslitteraturen här hemma. Inte minst täpptes ett antal luckor till bland årgångarna av museiårsboken ”Värmland förr och nu”. Boken från 1959 innehåller bland annat artikeln ”Karlstads stift och dess herdaminne” av Anders Edestam. Där gjorde jag julens hittills vackraste och intressantaste heraldiska fynd.

Wermlandia Ecclesiastica & Literata

Edstam berättar om hur den gamle Linköpingsbiskopen Andreas Olavi Rhyzelius föresatte sig att skriva en komplett kyrkohistoria och herdaminne för hela Svenska kyrkan:

Hans forskarambition visste inte någon gräns, och han föresatte sig att för hela landet kartlägga ”varje pastorats och kyrkas historia och i en stiftsvis uppgjord svenska kyrkans universalmatrikel förtälja alla prästers öden ända från de missionerande munkarnas tid”

6655_7_030_00000093_1Projektet var ju vansinnigt, men han försökte ändå. Först klarade han av Linköping, som var hans eget stift. Sedan grep hans sig an Skara stift, där han var född. Och så Karlstads stifts, som ju hade hört till Skara fram till reformationen.

Karlstadsdelen, som han kallade ”Wermlandia Ecclesiastica & Literata”, gjorde han själv en handskriven kopia av och skickade till Karlstads prästerskap som en nyårsgåva 1738. Den har sedan slutet av 1700-talet förvarats i Karlstads stifts- och läroverksbibliotek, och om jag har förstått saken rätt finns Rhyzelius bok och övriga handskrifter som en del av föreningsarkivet på Arkivcentrum i Karlstad.

Vad är det då som är så märkvärdigt med denna handskrift? Jo, på sidan till vänster om titelsidan har Rhyzelius placerat en komposition som visar på behovet av ett stiftsvapen, drygt 200 år innan man gjorde slag i saken. Arrangemanget är uppenbarligen inte gjort av en heraldisk konstnär, men av någon som förstår heraldikens värde.

Överst ser vi stiftets två landskapsvapen, tecknade i naturalistisk stil, utan att vara naturtrogna. Örnen har till exempel fått ett litet huvud, som mer påminner om en påfågels, placerat på en alldeles för grov nacke. Vingar och stjärt är utförda i heraldisk stil, liksom den spolformade kroppen. Även klorna ser heraldiskt kraftiga ut, men de har placerats på ett par långa spinkiga ben, som verkar mycket opraktiska för en majestätisk rovfågel. Dalslandstjuren ser lite överviktig ut och hukar i den skarpa middagssolen, som belyser honom rakt ovanifrån.

Ned från vapnen hänger Karlstads domkapitels sigill, ritat på ett papperssigill i form av en fyruddig stjärna.

Nu var det här en massa gnäll om det konstnärliga utförandet, men själv kompositionen är alldeles, alldeles underbar!

 

Årets julklapp: Biskopens nya kläder

Om jag tänker på gamle biskopen Bengt Wadensjö står han förmodligen i biskopsgårdens trädgård iförd en ilsket svart-gul Elfsborgs-halsduk och serverar korv med bröd till Karlstads studentsångare i Söt Likör och Sällskapet CMB. Traditionen med korv till sångarna startades under Bengts tid i Karlstad och han förde den vidare till biskopsgårdens nästa hyresgäster. Makarna Hagberg, som till råge på allt hade bröllopsdag på Valborg, förvaltade traditionen med den äran och jag hoppas att familjen Dalevi också gör det.

Om jag inte tänker på Bengt i Elfsborgs-halsduk, så tänker jag på när han som emeritus var med och spelade prosten i Värmlänningarna i Ransäter och vi stod och smög tillsammans i kulissen (det vill säga syrénbusken) till höger ovanför Jansstugan i väntan på att han skulle göra entré. Jag tänkte vara lite rolig, så jag pikade honom för den fina lila skjortan, som stack fram ur prästrockens ärmar och påminde honom om att biskopen i Karlstad satt i publiken. Bengt, eller om det var prosten själv, gjorde då klart för mig vad den prosten tyckte om biskopen i Karlstad.

Men om jag ska tänka på biskop Bengt i tjänsten, så så har han varken halsduk eller lila skjorta på sig, utan ljusblå biskopskåpa. Så var han ofta klädd, till exempel när han kom till oss i Grava för att förrätta vigsel mellan en pastorsadjunkt och hans fästmö. Själv stod jag på orgelläktaren och spelade ”Trumpet Voluntary”.

Därför var det väldigt roligt att höra att biskop Sören Dalevi bestämt sig för att ge sig själv årets julklapp 2018 – ett återvunnet plagg. Beslutet kungjordes på Facebook av Karlstads stift:

Handelns utredningsinstitut har utsett ”det återvunna plagget” till årets julklapp 2018, och lagom till jul tas nygamla liturgiska kläder i bruk i Karlstads domkyrka.
Det handlar om en kåpa och en mitra som från början syddes upp till biskop Bengt Wadensjö år 1990. Dessa har legat oanvända under en längre tid, och var i behov av konservering. Under hösten har textilkonservator Ingeborg Skaar och hennes medarbetare Anna-Lena Erlandsson restaurerat och sytt om kläderna lite för att de ska kunna användas av biskop Sören Dalevi.
”Det här är en del av vårt kulturarv, och det är viktigt att vi levandegör och använder de historiska skatter som kyrkan har. För oss handlar det om att vara precis mitt i historien, att ta tillvara historien i nutiden. Att handeln utser återvunna kläder till årets julklapp visar väl också på att kyrkan ligger rätt i tiden”, säger biskop Sören.
Kåpan och mitran återtas i bruk av biskop Sören på midnattsmässan på julafton.

Extra roligt var det också att läsa Bengt Wadensjös egna kommentarer till inlägget:

så ofantligt roligt. Den här kåpan beställdes av stiftsstyrelsen 1990 för att manifestera att två statliga myndigheter, domkapitlet och stiftsnämnden, slogs samman med stiftsbyrån till en enhet och blev gemensam ledning för Karlstads stift. Varje stjärna motsvarar ett pastorat i den dåvarande stiftsorganisationen, pastoraten i Värmland med skogsstjärnans vita färg, pastoraten i Dalsland med Vänerns blåa färg. Tydligen har kåpan kasserats sedan jag lämnade stiftet och nu förtjänstfullt restaurerats av Sören Dalevi. Den är en produkt av stiftets utveckling och sammanhållning. Tack, Sören! Det var Sven-E Kragh, Rune Entelius och Per Jan Wållgren som i samråd med mig tog fram denna kåpa..

Stjärnorna som Bengt pratar om är alltså strödda över kåpans rygg och kan anas på bilden här. Färgerna omtalar han som blått för Dalsland/Vänern och vitt för Värmland/skogsstjärnan. Så är det naturligtvis, även om färgerna lika gärna kan kopplas till de respektive landskapsvapnen – blått/vitt för Värmland och rött/vitt för Dalsland.

På kåpans ryggsköld finns det röda korset med utböjda armar, som är hämtat ur stiftets vapen från 1961. Vapnet har i sin tur hämtat inspiration från domkapitlets sigill, som även det finns med i skruden. Oklart var, men jag gissar på mitrans baksida eller mitt på ryggen, nedanför korset.

Karlstads stifts, Värmlands och Dalslands vapen från Wikipedia.

 

Värmlands nations fana

Dantiel Kindahl bjuder på  en bildsvit där Värmlands nations fana som är ute och paraderar på olika håll i Uppsala. Fanan är ny för mig och en rätt så spännande skapelse. En  kvalificerad gissning hade varit att nationsfanan skulle ha varit en svart örn på gul duk. Gärna med lite käck text om kronan bland Svea rikes länder. Men icke!

Fanan är nämligen en vit duk med en blå värmlandsörn. I klorna håller den Värmlands och Dalslands landskapsvapen, eftersom nationens upptagningsområde  alltid har varit det samma som Karlstads stift. Den värmländske värden i dexter klo vänder sig hövligt mot den lille gästen i söder.

Stilen är misstänkt lik Vladimir Sagerlunds officiella  vapenteckningar, så antingen har han komponerat fanan, eller så har formgivaren lånat förlagor från statsheraldikern.

Vi lär inte få se den här på en sköld, men som fana funkar den lysande. Grattis Uppsala!

En mödosam vandring med Arvid Berghman

”En svensk, som vill ägna heraldiken ett verkligt ingående studium, har […] en mödosam väg att vandra. Den svenska heraldiska litteraturen är knapphändig och väger föga tungt” beklagar sig Arvid Berghman i sin exposé över heraldisk litteratur i Meddelanden från Riksheraldikern 1935.

Det har visserligen hänt en del de senaste 75 åren, men trots ett ökat intresse för ämnet heraldik är hans litteraturgenomgång skrämmande aktuell. Och inte minst nyttig och underhållande läsning!

Berghmans torra upprapande av heraldiska standardverk blixtrar till ibland med välmenande varningar till läsaren. ”En del små monografier om diverse [vapen]  finnas förtecknade […] men få av dem hava något nämnvärt värde” berättar han, men tillägger att det finns några undandtag, bland annat Torsten Lencks ”Värmlands vapen” och Emmanuel Bergmans ”Dalslands namn och vapen”.

”Klent försedda äro vi med vapenböcker över de officiella vapnen. F Liljeblands 1878 utgivna ”Svenska rikets jämte landskaps, städers och läns vapen” torde hava gjort mera skada än gagn” varnar han med all rätt på ett annat ställe.

En mödosam vandring blir det också om man vill hänga med på Berghmans internationella utblick, där man får reda på alla titlar på originalspråket, men inte på svenska. Det kan man kanske leva med när man håller sig inom de germanska och latinska språksfärerna. Men där slutar mina allmänna språkkunskaper. Så vill man veta mer exakt vad en rysk eller polsk bok handlar om, får man nog ta Google translate till hjälp.

Mödosam eller inte, så tänker jag fortsätta den heraldiska vandringen – bitvis i sällskap av Arvid Berghman.

Grevskapet Dal håller fanan högt


Dalslandsfana

Originally uploaded by Wermlandsheraldik

Grevskapet Dal har mig veterligen aldrig haft någon greve. Kanske kan man räkna Vasa-brodern Magnus, men han var väl hertig och satt i Vadstena om jag inte är helt ut och cyklar.

Men OM det funnes en regerande greve i grevskapet borde han residera på Baldersnäs. När jag rastade efter 45:an i fredags såg jag inte så mycket som en tjurkalv, men idag, efter länsväg 172 genom Dalslands inland, så jag gott om Dalslands vapen. På flaggstänger till och med. Och väl framme på självaste Baldersnäs, så satt där en fana med landskapsvapnet på var sida om dörren till kaféet i parken. Så ska det se ut!

På väg hem försökte jag föreviga vapenflaggorna på vägen ut till landsvägen, men det var såklart vidstilla. En liten vindpust kom det till slut i varje fall.

Ulv och korp i Umeå

Wermland Dals Gille i Västerbotten verkar som sagt vara en trevlig sammanslutning. Många symboler på en liten hemsida.

Tyvärr använder man sig av ett oheraldiskt emblem med de bägge landskapsdjuren vargen och korpen. Vore kul att få se dem i ett vapen i stället. Eller varför inte ett nykomponerat vapen med lån från Karlstads stift? Stifte har ju faktiskt har samma upptagningsområde som gillet.

På startsidan har man förresten två varianter av landskapsvapnen, som jag inte kan placera. Nån som känner igen konstnären?