Arvikas heraldiska förhistoria

Inspirerad av en hänvisning i ett RHÄ-meddelande från 30-talet klev jag idag in på stadsbiblioteket i Karlstad och begärde upp Personhistorisk tidskrift från 1922 från magasinet. I den volymen skulle nämligen riksheraldikerns notis om Arvika stadsvapen finnas.

Uppgifterna där gjorde att jag återupptäckte fakta som jag hade glömt att jag skrivit om för 15 år sedan på Wermlandsheraldik.se. Det jag nu påmindes om var att det var en minnesmedalj från Arvikautställningen 1911 som skulle ligga till grund för vapnet. Det som fastnat i mitt minne har varit utställningen entréportal, som Christian Eriksson lär ha skapat. Eventuellt är han även upphovsman till myntet, det hoppas jag att någon numismatiker eller konstvetare kan reda ut åt mig.

Enligt notisen i Personhistorisk tidskrift skulle minnespengen prydas av ett vapen, som staden hade komponerat utan att först konsultera riksheraldikern eller annan lämplig expertis. Lyckligtvis kunde vapnet godkännas efter att man lyft bort några smärre detaljer.

En googling på ”minnespeng arvika 1911” ledde mig till en auktionssajt där pengen funnits till salu. En riktigt bra bild fanns dock kvar:

arvika_mynt

De små detaljerna som riksheraldikern inte kunde godta i vapnet visade sig vara en tornérkrage, belagd med små symboler för näringsliv och hantverk – klubba/hammare, yxa och plog.

I övrigt bestod vapnet av det som än idag utgör stadsvapnet – en stegrande häst i ett fält bestrött av kugghjul.

Om tornérkragen hade fått vara kvar hade den varit smått unik i svensk kommunal heraldik. Den påminner om en prästkrage, men med tre tungor istället för två, är över huvud taget väldigt ovanlig i svenska vapen och är vanligare i brittiska släktvapen. Den används då som tillägg i släktvapen, när det förs av äldste sonen i en släkt.

Äntligen hittade jag till Villa Gröndal!

Är man värmländsk chauvinist, så blir gärna en promenad i Stockholm till ett strövtåg i hembygden. Jag ser de värmländska spåren vart jag än mig vänder, för där står de staty – Nils Ericsson på Centralplan, John Ericsson vid Nybrokajen och Nils Ferlin i dammet efter Klarakvarteren. Christian Erikssons spår finns i Gamla stan, på höga pelare utanför Stockholms stadshus och på fasader i självaste regeringskvarteret.  Det hör kanske till konceptet med en huvudstad och jag hoppas att smålänningar, surjämtar och rumpmasar känner sig lika hemma.

Ett kort besök i Klara kyrka står ofta på programmet på väg till tåget. Det var där som blivande ärkebiskopen Nathan Söderblom lyste frid över nationalskalden Gustaf Fröding 1911 och det var där som Orphei Drängar med Heidenstams hjälp gav honom en sista hälsning på hans jordafärd.

Men en plats har gäckat mig länge – Gustaf Fröding sista hem, Villa Gröndal på Djurgården. Platsen är speciell. Den är inte bara Frödings sista hem. På sätt och vis är den även Frödings enda egna hem. Annars bodde han ju mest på sjukhus och vårdinrättningar, eller som en tärande gäst hos systrarna eller andra släktingar. Här, i Villa Gröndal på Djurgården, kunde han med hjälp av sin Signe Trotzig  själv underhålla gäster, som till exempel den yngre skaldebrodern Erik Axel Karlfeldt.

Men jag har aldrig hittat till Gröndal. Inte ens vetat var på Djurgården det ligger. Förr än förra veckan, när jag tog mod till mig och lånade en cykel i hotellreceptionen på Scandic  Hasselbacken och gav mig ut på ett veritabelt irrtåg i hembygden. Det enda jag hade att luta mig mot var Wikipedias knapphändiga uppgifter om Gröndal:

Villa Gröndal är en privatbostad på norra delen av Södra Djurgården i Stockholm. Villan är belägen i närheten av Djurgårdsbrunnskanaleninte långt från Isbladskärret.

Villa Gröndal var ursprungligen ett boställe för en av de jägare som biträdde vid de kungliga jakterna på Djurgården. Här fanns även en ladugård med kor och hästar. År 1818 hade fastigheten upplåtits på 50 år till stadssekreteraren Johan Ulrich. När Djurgårdsbrunnskanalen skulle börja byggas på 1830-talet köpte dock Karl XIV Johan tillbaka stället.

I början av 1900-talet vårdades skalden Gustaf Fröding här för sin mentalsjukdom. Han bodde i villan tillsammans med sin vårdare Signe Trotzig till sin död den 8 februari 1911.

1948 köptes Villa Gröndal av industrimannen Erland Waldenström. Han renoverade byggnaden och räddade den från förfall. 1954 byggdes huset till och fick sitt nuvarande utseende.

Efter att ha hälsat på Arthur Hazelius vid Skansens bakdörr svängde jag höger ner mot vattnet och kände till slut igen Frödings hästar som stod och hängde nere vid Djurgårdsbrunnskanalen. Nyfikna rackare. Efter att ha lokaliserat själva huset, kunde jag så leta upp den allé som Prins Eugén måste ha glidit fram genom, när han begav sig till Gröndal efter att ha fått budet om Frödings död.

Väl framme stod jag och blickade in i någons trädgård. Inte Frödings, det kändes. När jag hade sett mig mätt vände jag Gröndal ryggen och gick den långa allén tillbaka mot allfartsvägarna. Hästarna stod kvar i sin hage, men Djurgårdens harar och rådjur gjorde mig sällskap, när jag vandrade den väg som Fröding slutligen lämnade Gröndal och jordelivet. Och jag garanterar: det susade ett bud genom dälden.

Gröndal 2

Gröndal 3

Gröndal 4

Gröndal 5

Gröndal 6

Gröndal 7

1500 arvikabilder på webben

100-årsjubilerande Arvika kommun har publicerat delar av sitt bildarkiv på nätet, berättar NWT. 1 500 bilder har digitaliserats – 10 000 ska det blir när det blir klart. Mer sånt!

Kanske kan jag hitta de där bilderna på minnespengen av Christian Erikssons, som var förlaga till stadsvapnet eller portalen från Arvikautställningen 1911, som lär ha haft en stegrande häst. Eller kanske på hästjärnvägen mellan Ränken och Glavsfjorden som finns med i Älgås vapen.

Arvikahästar i Mikaelikyrkan

mikaelihäst

Originally uploaded by Wermlandsheraldik

När jag besöker Västvärmland har jag en förmåga att alltid leta efter hästar i inredningen. Idag var det tremänningsdop i Mikaelikyrkan och vid doplunchen (en mycket bra uppfinning av Markus & Kerstin!) i sockenstugan hittade jag mina hästar uppe under taket. Runt hela storstugans taklist var det schablonmålade hästar.

Efter örnen är nog hästen det vanligaste vapendjuret i Värmland – Christian Eriksson (vars grav vi passerade på väg in i kyrkan) och riksheraldikern satte ju in den i Arvikas stadsvapen och Järnskogs vapen visar en kappsläde. Hästskor finns både i Älgås vapen – som ett minne av hästjärnvägen mellan Sulvik och Ränkesedet) och Årjängs köping hade hästskor runt skölden, innan sammanslagningen med Töcksmark, som ersatte det med riksgränstecken.

Frågan är om det fanns hästar i sockenstugan innan 1911, elller om det här är stadsvapnets häst som har rymt?