Dagens Uggla – från Svanskog

Uggla i Svanskog

När jag vaknade i bussen i förmiddags imponerades jag först av Svanskogs imponerande prästgård – mangårdsbyggnaden var bra mycket större än kyrkan. Men så kom jag på var jag var och konstaterade att det var Svaneholms herrgård som tronade uppe på kullen bredvid kyrkan.

När jag kollar upp kopplingen mellan familjen Uggla, Svanskogs kyrka och Svaneholms herrgård kan jag konstatera att herrgården faktiskt var prästgård före reformationen. Men den katolske kyrkoherdens hem i Svanskog kan knappast ha haft den resning som brukspatronerna Ugglas herrgård har idag.

När jag söker på Svanskog + Uggla skriver jag ytterligare ett kapitel i den pinsamma historien ”konsten att googla sig själv utan att veta om det”. Det är första gången på länge som jag slår Wikipedia i träfflistan. Det är väl i och sig trevligt, men jag hade hellre gjort det med en bättre skriven artikel än den om begravningsvapnet i Svanskogs kyrka.

En av de mest legendariska ugglorna i Svanskog var förresten namne med vår heraldiske Carl Uggla. Denne Carl Uggla (1808-79) var såklart herre till Svaneholm och brukspatron, men även riksdagsledamot i första kammaren. Möjligtvis är det därför just han av alla Ugglor i Svanskog som fått en gata uppkallad efter sig i samhället.

Begravningsvapnet inne i kyrkan – illa medfaret, men väldigt charmigt – kan naturligtvis ses som ett äreminne över hela släkten Uggla och deras betydelse för bygden. Men det användes vid begravningen för en Gustaf Magnus som dog 1763.

Resten kan jag väl citera mig själv 😉

Ätten Uggla är nära förknippad med Svanskogs kyrka. Släkten, som bland annat har skänkt en del inventariet till kyrkan, fick 1740 sin familjegrav murad under sakristian av murarmästaren Magnus Lander. Enligt traditionen ska det ha gått en underjordisk gång därifrån till den närbelägna herrgården Svaneholm. Herrgården tjänade som prästgård fram till reformationen.Epitafiet nedan är utfört till minne av Gustaf Uggla, som begrovs i Svanskog 1763. Mannen bakom konstverket är förmodligen den flitige värmländske bildhuggaren Isac Schulström.

Jag hoppas att uppgiften om Isak Shullström stämmer. Jag ska nog skriva en bok om honom. När jag blir stor.

Den berlinska Ugglan – en veritabel nötknäpparsvit

 

Efter ett par kapitel med Carl Uggla kan man gott konstatera att det är en bok i min smak. Kanske inte något för den som vill ha en introduktion till heraldiken, men väl en mycket god introduktion till den svenska 1700-talsheraldiken för den redan frälste.

En del av charmen med boken är den tredimensionella notapparaten – något som man måste tacka redakaktören-introduktören Jens Christian Berlin för. Men ska man få ut det mesta av läsningen, kräver det att man har bägge händernas fingrar intakta.

På vänster hand räcker det i och för sig med det ordinarie tumgreppet, för att boken inte ska slå igen. Men på höger hand sköter tummen och ringfingret det jobbet. Då kan man läsa Ugglas text, jämte hans alfabetiska fotnoter och asterisker. Under tiden håller pekfingret koll på bildbilagan och ringfingret på redaktör Berlins numeriska noter. Mycket intrikat, men givande.

Carl Uggla – en riktig vårfågel

Igår gick det ett sträck med tio sångsvanar över min tomt. Men gårdagens riktiga vårfågel var  Carl Ugglas Inledning til heraldiken, med introduktion av Jens Christian Berlin. Därmed fylldes en viktig lucka i mitt och många andra heraldikers bibliotek.

Boken kom ut första gången 1747 och har knappt gått att få tag på på senare år, så det var verkligen en välgärning av Jens Christian och Svenska Heraldiska Föreningen, som nu ger ut den som nummer 3 i sin skriftserie.

Carl Uggla var klok som en

Julnumret av Vapenbilden var av det tunnare 16-sidiga slaget. Snabbt genomläst, men det gav löfte om hundratalet sidor till – Carl Ugglas handbok ”Inledning till heraldiken” som äntligen kommer i nytryck! Boken blir nummer tre i Svenska Heraldiska Föreningens skriftserie och man kan ju hoppas att den följs av fler nyutgivningar av det här slaget.

I sin inledare till tidningen avslöjar SHF:s ordförande Henric Åsklund att det är Jens Christian Berlin som varit drivkraften bakom projektet, och bjuder sedan på ett kärnfullt smakprov ur boken:

”Heraldikens nytta lärer ingen draga i twifwelsmål, som uti dess nöjen någon gång sig förlustat.”

Hade jag inte redan bestämt mig för att beställa den, så hade det fällt avgörandet!