Efterlängtat besök hos statsheraldikern

IMG_4065Förra veckan passade jag på att göra ett väldigt efterlängtat besök hos statsheraldikern på Riksarkivet i Stockholm. Jag hade faktiskt sån tur att 2/3 av personalstyrkan på Riksarkivets heraldiska sektion var på plats och tog emot mig. De två tredjedelarna var statsheraldikern Henrik Klackenberg och biträdande statsheraldikern Carl Michael Raab. Endast heraldiske konstnären Henrik Dahlström var borta för dagen.

För en som har umgåtts med stats- och riksheraldikerns verksamhet i ett par decennier kändes det såklart väldigt högtidligt att få en rundvandring i lokalerna. Det lilla Heraldiska biblioteket, med en del inredning från Riksheraldikerämbetets lokaler i Gamla stan var helt klart sevärt. Det var många bekanta ryggar från mitt eget bibliotek och ännu fler kända titlar från antikvariats- och bibliotekskatalogerna, om man tittade lite närmare. Förutom böcker pryds väggarna av en uppsättning sköldar med gamla sockenvapen från Dalarna, med Storfors vapen som en katt bland hermelinerna.

De riktiga rariteterna fanns såklart nere i berget, flera våningar under Mälarens yta, men för mig räckte det gott att få nosa runt lite i Heraldiska närarkivet, med dokumentation om våra kommun- och häradsvapen. Här fanns korrespondens mellan riksheraldikern och vapenantagande kommuner, små utredningar i samband med kommunsammanslagningar och inte minst otaliga originalteckningar av Brita Grep.

Man hinner ju inte göra så många nedslag under ett kort besök. Jag fick stålsätta mig för att inte titta för djupt i mapparna, men nu vet jag vad jag ska leta om jag vill veta vad Staffan Hallström skrev till C.G.U. Scheffer inför bildandet av storkommunen Karlstad 1974 eller hur det kom sig att tingsrätten i Arvika skulle ha ett stort jössehäradsvapen på väggen.

Jag lär återvända…

Kölavapnet – helgjutet!

Kölavapnet

När jag var på västvärmlandsturné tillsammans med Far i måndags betade vi av stora delar av vägnätet i Arvika och Eda. Slutmålet av Köla-Ladan vid hembygdsgården på Kiöln vid Köla prästgård och konsert med kusintrion Helena, Martin och Rebecka. Innan konserten laddade vi med kaffe och klengås i arrendatorsbostaden och inventerade bokbordet.

Köla hembygdsförening, eller  ”Hembygdsföreningen Köla stämma” som den egentligen heter, är en förening med en imponerade utgivning, främst från 1900-talets andra hälft. Den stora anledningen till detta tror jag är att man under hemgbygdsrörelsens blomstringstid inte såg som sitt uppdrag som att skapa en hembygdsgård och släpa gamla hus till en avlägsen plats i socknen. Istället koncentrerade man sig på att dokumentera och sprida lokalhistoria från hembygden, vilket ju jag som kölaing i diaspora har mycket större glädje av.

Det mesta av utgivningen finns redan hemma i bokhyllan tack vare mor och mormor, men till min stora glädje fanns det annat att lägga slantarna på – Kölas gamla kommunvapen! Jag har fortfarande inte hittat min värmlandssköld efter flytten för 1½ år sedan, men nu har jag en värdig ersättare så länge i den gamla vårdkasen som lär ha blossat på Valfjällets topp i ofredstider.

Jag lyckas inte konstatera vad den är tillverkad i för material, men det är gjuten på något sätt, för det klingar skönt när man knackar på den. Konstnären tror jag är Brita Grep på Riksheraldikerämbetet. Som tur är, måste  jag väl tillägga, för på en del av föreningens senare utgivning, inklusive hemsidan, har man lagt sig till med en version av vapnet som jag är medskyldig till. Det kanske är dags att beställa ett nytt digitalt original?

Sökes: Ny parhäst år Klackenberg

Ett av Sveriges viktigaste ämbeten är utanonnonserat. Vladimir A Sagerlund närmar sig 70-strecket och det ser ut som att statsheraldiker Klackenberg är ute efter en ny parhäst. Den som utses kommer under överskådlig tid att ha ganska stort inflytande över hur heraldiska vapen kommer att uppfattas av den svanska allmänheten.

På gott och ont har Riksheraraldikerämbetet och Riksarkivets heraldiska sektion under 1900- och 2000-talet hållit sig med ett ganska begränsat antal konstnärer. Vlamidir A Sagerlund och hans företrädare på Bror Jacpues de Waern har tillsammans uppehållet tjänsten som heraldisk konstnär vid Riksarkivet i ett kvartssekel. Under den tiden har de bland annat gett oss en fullständig vapensvit över landskap, län och kommuner, vilka av sin samtid har kommit att uppfattas och användas som normen för de olika vapnen.

Samma princip lär ha rått även före dem på Riksarkivet – en konstnär åt gången, även om de inte har lyfts fram så mycket som de två senaste.

Och under i stort sett hela första halvan av 1900-talet lär en viss fröken Brita Grep ha dominerat scenen, även om hon inte ges något utrymme alls i Riksheraldikerns publikationer. I en bisats omnämns hon som ”ämbetets riterska”.

Nu är det alltså dags att hitta en ny heraldisk konstnär till Riksarkivet. Vad är det då för en person man söker? I första hand är det inte en färdig heraldisk konstnär man är ute efter, utan en grafisk designer. Den heraldiska kunskapen förväntas väl den andra halvan av heraldiska sektionen, statsheraldiker Henrik Klackenberg, stå för.

Så här lyder annonsen:

Arbetsuppgifter

Riksarkivet har hand om statens heraldiska verksamhet och söker en grafisk designer till en halvtidstjänst som heraldisk konstnär. Arbetet består av att under statsheraldikerns ledning göra digitala modellritningar till heraldiska vapen, flaggor och andra emblem åt statliga myndigheter och kommuner.

Kvalifikationer

Kunskap i heraldik är inget krav, men förståelse för värdet av att vårda ett kulturarv är en förutsättning. Lämplig bakgrund är utbildning i grafisk design på högskolenivå eller flerårig grafisk verksamhet.

Övrigt

Betyg/intyg, arbetsprover och andra handlingar ska inte bifogas ansökan, utan kan medföras vid eventuell anställningsintervju.

Anställning

Anställningsform:Tillsvidareanställning

Yrkeskategori:Bild- och reprografiker

Omfattning:Deltid. 50% dagtid

Löneform:Månadslön

Arbetstid:Dagtid

Tillträde:Tillträde enligt överenskommelse eller senast 2011-09-01

Tidsbegränsat till: Riksarkivet tillämpar 6 månaders provanställning

Värmland vs. Värmland

”Värmland vår hembygd” är som sagt enastående i sin presentation av de vapen som fanns i Värmland på femtiotalet. Alla utförda av samma konstnär. Konstnärligt blir extra intressant, eftersom Värmlands vapen framställs två gånger av samma konstnär – på samma sida.

Det första bladet i vapen presentationen visar två vapen –  Värmlands landskapsvapen och Värmlands läns vapen. Inte ens ett tränat öga kan skilja dem åt – helt enkelt eftersom de är heraldiskt identiska när de presenteras utan sina kronor (hertiglig för landskapet och kunglig för länet).

På den här tiden fanns ju inga digitala tryckmetoder och fyrfärg var fortfarande lite exklusivt i bokproduktioner. Men det fanns ändå ganska avancerade reproduktionstekniker, så helt nödvändigt var det ju inte att samma konstnär skulle framställa ett och samma vapen två gånger.

Uppenbart skapade av samma hand, i samma manér har de lite olika uttryck. Det historiska landskapet Värmland karaktäriseras av en örn med lite melankolisk, nästan bedrövad, blick och yvig frisyr, nästan med dragning åt griparnas öron, medan den administrativa enheten Värmlands läns örn ser lite vattenkammad ut, med samlad, lite uttryckslös blick.

Fanns det någon tanke bakom? Troligtvis inte. Men tanken är lockande.

Men konstnären då? Är det Brita Grep eller inte? Jag måste få klarhet i det nu.


Överst: Värmland Under: Värmlands län

Värmland vår hembygd – bäst sedan 1960

Jag trodde den hade försvunnit i flytten, men igår dök den upp helt oanmäld. Boken ”Värmland vår hembygd” från 1960 är den hittills bästa presentationen i bokform av värmländska kommunvapen. Även om det bara rör sig om några planscher i inledningen och en oansenlig bilaga med blasoneringar och notiser om tillkomsthistoria i stlutet.

Boken är bra, eftersom den ger en helhetsbild av läget i landskapet som det såg ut just då. Illustrationerna är enhetliga och har hämtats från fastställelserna under 1900-talet, så konstnären bör vara riksheraldikerns ”riterska” Brita Grep. Märkligt epitet på en konstnär, men såä kallas hon i hävderna, om hon ens nämns.

Vapenbeskrivningarna var dessutom ”välvilligt granskats och kompletterats” av statsheraldiker C. G. U. Scheffer. Sämre korrläsare kan man ju hitta…

Snygga exempel på usel heraldik

Vektoriserade bilder har blivit ett självklart verktyg, både för amatörer och proffs bland heraldiska konstnärer som arbetar digitalt. Resultatet varierar såklart med talang och träning. Man kan faktiskt skapa konst med personligt uttryck med hjälp av de fria vektoriserade bilder som finns att ladda ner lite varstans.

Men vill det sig illa, åstadkommer man ett vapen med tvättäkta klipp och klistra-känsla, med dåliga proportioner och en salig blandning av konstnärliga stilar inom samma sköld. Syftet kan i och för sig vara att bara snabbt illustrera en heraldisk tanke och då duger det naturligtvis utmärkt. Då är det dålig heraldik med ett gott syfte.

Men det går också att hitta riktigt snygga exempel på usel heraldik. Bildbyrån The Vector Lab (tack för tipset, Peter!) erbjuder till exempel några uppsättningar med royaltyfria heraldiska bilder. Snygga, men heraldiskt ytliga. De flesta av dem för tankarna till herrkollektioner som skapats för KappAhl eller Dressman, och som ska föra tankarna till små exklusiva skolor på amerikanska östkusten eller engelska cricketplaner. Snyggt, men själlöst.

Andra exempel ser mer ut som underlag för tyska skivomslag i syntsvängen (som om jag visste något om sånt). Men tveksammast är nog det kompletta vapnet för en (förhoppningsvis utdöd) adlig släkt. Vad är motivet för en formgivare att köpa in den bilden? En beställning från den ursprungliga ägarens ättlingar?

”Heraldry to the max!” lyder den säljande bildtext. Max? Ja, det är ett fullständigt vapen.

Fast egentligen är jag bara avundsjuk på dem som över huvud taget kan göra något vettigt av de där vektoriserade bilderna. Mina egna konstnärliga försök sträcker sig till någon sorts collageteknik, men halvillegala stölder från riktiga konstnärer. Som nedan, där Ullvättern landskommun fick sätta till med eldslågan – det enda som inte gick att skapa med skärverktyget i Photoshop.

”Konstnär” Fredrik Höglund

Konstnär Brita Grep?