Sven Sköld – Berghmans borgerlige illustratör

Vad ska en svensk heraldisk konstnär heta, om inte Sven Sköld? Han var för mig okänd tills jag plockade ut Arvid Berghmans ”Borgerlig vapenrulla” ur bokhyllan i eftermiddags.

Det är kul att återerövra sitt eget bibliotek. När jag läste ”Borgerlig vapenrulla” förra gången, var i samband med att jag köpte den. Då ägnade jag inte illustrationerna särskilt stor uppmärksamhet, mer än att jag konstaterade att de var rena och snygga och gjorde blasoneringarna rättvisa. Vilket jag gav Arvid Berghman för – konstnären ägnade jag inte någon tanke.

Men eftersom jag för tillfället vurmar särskilt för våra heraldiska konstnärer noterade jag idag med tillfredsställelse att Sköld är omnämnd redan på titelbladet:

BORGERLIG
VAPENRULLA

utgiven av

ARVID BERGHMAN

med teckningar av

SVEN SKÖLD

Bra där! Men Berghman kanske ska ha en del beröm för teckningarna han också, för om man ska tro Vem är vem? på Heraldik.se (och det ska man ju, för den bygger ju i allt väsentligt på Vem är vem? på Magnus Bäckmarks Gröna stubben), så var det Arvid Berghman som lärde upp Sven Sköld till heraldisk konstnär.

Sköld, Sven
(1909-86)
Heraldisk konstnär, exlibris- och medaljkonstnär, bokillustratör, reklamtecknare.
Han lärde sig heraldik av Arvid Berghman och samarbetade med denne bland annat med vapenteckningar till dennes Borgerlig vapenrulla, 1950.
Dessutom var han idégivare till Los, Orusts och Piteå landskommuns vapen.

Nu är jag ingen kännare av heraldiska stilarter, men man undrar om adepten Skölds framställning av sitt eget vapen (överst i inlägget). Berghman kunde ha ganska bestämda åsikter om ganska mycket – till exempel hjälmens placering på ovanpå skölden. Skölds hjälmprydnad blasoneras som ”två vingar av silver, vardera belagd med en röd sköldpadda med beväring av guld.

När man ser bilden måste man känna till  blasoneringen för att lista sig till att det finns en sköldpadda till på bortsidan av bilden. Detsamma gäller Berghmans eget vapen i samma bok (till höger), där hjälmprydnaden blasoneras som ”två gröna vingar, vardera belagd med en bergsmansslägga och ett bergjärn av silver i kors”.

Men det kan man kanske ha överseende med och förmodligen har jag lärt mig något om hjälmprydnader idag. Annars hade nog inte Berghman låtit trycka bilderna, för i företalet till boken uttrycker han sin uppskattning av sin illustratör:

En annan viktig avsikt med arbetet är att propagera för god heraldisk konst. Jag har därför endast medtagit vapenteckningar av en kvalitet, som kan betecknas som förebildlig i konstnärligt hänseende. De ha alla utarbetats av konstnären Sven Sköld.

Jag kan bara instämma.

Jag fick även för mig att läsa om inledningen till vapenrullan idag, men det kunde jag ha låtit bli, för det är i allt väsentligt en utökad version Berghmans uppsats ”Borgerliga släktvapen” i Meddelande från RHÄ 1934. Är man nöjd med en text kan man ju lika gärna trycka den igen.

När Sverige fick sitt College of Arms

Anledningen till att heraldiken överlevt genom seklerna är något som är en del av dess innersta väsen – de strikta reglerna för vapenkomposition.

Om en symbol komponeras efter dessa regler – med färger i god kontrastverkan och motiv som lätt kan beskrivas i ord och därmed kan varieras i oändlighet – får man en livskraftig symbol som håller i generationer. Enligt heraldisk sed måste dessutom alla nya vapen dessutom vara unika och inte förväxlingsbara med redan existerande vapen.

För att försäkra sig om ett vapens kvalitet och unicitet kan man vända sig till Svenska Vapenkollegiet, som granskar svenska vapen ur just dessa två aspekter. Svenska Vapenkollegiet är en av 00-talets stora gåvor till Heraldiksverige och förtjänar därför ett eget kapitel i decenniekrönikan.

En oinvigd kan lätt tro att granskning och registrering av nya vapen är något som statsheraldikern står för, men så är ju inte fallet i Sverige. Statsheraldikern fungerar inte som College of Arms eller motsvarande i andra länder, utan är helt enkelt den myndighet som ansvarar för den offentliga heraldiken i Sverige.

Det har funnits många idéer för hur man ska kunna fylla det där tomrummet. Den driftige RHÄ-medarbetaren Arvid Berghman gjorde bland annat ett försök med att starta utgivning av en borgerlig vapenrulla i Riksheraldikerns regi i mitten av 1900-talet.

Ett annat 1900-talsinitiativ, och det mest livskraftiga hittills, är Skandinavisk vapenrulla, som tidsmässigt avlöste Berghmans avstannade projekt. Sedan 1963 registrerar och publicerar man nya vapen för att göra dem kända bland heraldiskt intresserade.

Organisationen liknar i mångt och mycket den som finns kring Svenskt Vapenregister och Svenska Vapenkollegiet, med en redaktion och heraldiskt råd bestående av tunga namn på den skandinaviska heraldikscenen. Dessutom finns en stiftelse bakom, med enda syfte att hålla nere kostnaderna och trygga utgivningen.

Skandinavisk vapenrulla utkommer fortfarande – ”årligen eller vartannat år, beroende på tillströmningen av ansökningar”, men tillströmningen har inte varit så stor som man skulle önska, sett i relation till hur många vapen som faktiskt nyskapas varje år. Senaste utgåvan kom 2008 enligt Monitorförlagets hemsida.

Anledningen till att så många dragit sig för att få sitt vapen granskat av namnkunniga heraldiker och publicerat för en större publik har varit den höga kostnaden, som idag ligger på 3850 kronor för ett enskilt vapen. Utan att ha insyn i vapenrullans ekonomi, så kan man lätt gissa sig till att det är en kombination av högt ställda kvalitetskrav och liten upplaga som har drivit upp tryckkostnaderna.

Det ska bli intressant att följa vapenrullans fortsatta utgivning, för frågan är om inte Heraldiska Föreningen, Nationalkommittén för Heraldik och Genealogi och Heraldiska Samfundet nu har satt in nådastöten för Skandinavisk vapenrulla, genom att skapa Svenskt Vapenregister. Likheterna mellan vapenrulla och vapenregister är många, men de skiljer sig åt på två punkter, som kommer att vara avgörande för framtiden.

Det viktigaste är såklart prislappen. Ingen av de två är vinstdrivande, men medan Vapenrullan tar 3850 kronor för granskning och publicering av ett vapen, kontrar Vapenregistret med 300 kronor, för vad som ur heraldisk synvinkel är samma sak (granskning och kungörelse).

Att Vapenrullan sedan har satsat på bästa möjliga tryckteknik för att göra vapnen rättvisa är inte någon konkurrensfördel. Prislappen har bidragit till att konservera bilden av heraldiken som ett smalt och exklusivt intresse.

Vapenregistret lever däremot upp till SHF:s syfte, att främja intresset för heraldik och att fördjupa och förmedla kunskap inom området. Man utfärdar visserligen ett registerintyg på papper, men kungörande sker på ett blygsamt och effektivt sätt – i Vapenbilden och på Internet.

Vapen åt folket, helt enkelt. 2-0 till Vapenregistret, när grenarna Pris och Spridning är avklarade. Återstår gör den icke oviktiga disciplinen Expertis.

Jämför man Vapenrullans heraldiska råd med Svenska Vapenkollegiet, är det två ganska likartade persongallerier. Den ena med svensk och den andra med skandinavisk prägel. Teoretisk och konstnärlig expertis finns i bägge lägren, tunga namn, som inte går att ställa mot varandra i fråga om heraldisk kompetens. Oavgjort i sista grenen.

När man studerar persongalleriet kring de bägge institutionerna, slås man av att Vapenkollegiets ordförande Martin Sunnqvist sitter i Vapenrullans tremannaredaktion. Inte minst intressant med tanke på ämnet för den här betraktelsen.

Nåväl. Skapandet av Svenskt Vapenregister är en av 00-talets viktigaste händelser och om inte intresset för tryckta vapenkungörelser ökar drastiskt bland norrmän och danskar, kommer det att bli glest mellan numren av Skandinavisk Vapenrulla.

Sverige har i äntligen fått sitt College of Arms.