Heraldiska broar till väster

På bussen hem från jobbet idag fick jag sällskap med två damer från Grava SPF som varit på kaffe med landshövdingen. Det var andra besöket för SPF i residenset – förra gången var man på bottenvåningen och tittade på utställningen av Värmlandsgåvan på Sverige Amerika Centret.

Värmlandsgåvan överlämnades från värmlänningarna till amerikanerna, för att stärka banden mellan de två folken. Varje värmländsk socken bidrog med något karaktäristiskt för bygden och formell mottagare var American Swedish Institute i Minneapolis. Jag har inte hunnit besöka utställningen i residenset än, men jag har däremot sett den live på ASI i Minneapolis för några år sedan, när man firade 50-årsminnet av gåvan (tror jag att det var).

Idag på bussen lärde jag mig något nytt. En av damerna var från Järnskog och berättade att hennes hemsocken hade skänkt en replik av kappsläden i sitt kommunvapen till amerikanerna. Jag kan inte påminna mig att jag såg någon kappsäde på ASI, förmodligen var den väl för otyplig. På uställningen i Karlstad finns den visst  med på bild, och det gör den på Sverige Ameria Centrets hemsida också.

Det här innebär ju att järnsogingarna faktiskt låg steget före kristinehamnarna, som väntade ända in på 2000-talet med att släppa loss sitt vapnet ur sköldformen när man byggde sin bojort.

Något ljuvt och änglaaktigt

Något ljuvt och änglaaktigt mötte mig när jag klev in på mitt tjänsterum en morgon. Det var inte chefen, men hon hade varit där… 

På mitt skrivbord hade hon lämnat en västgötsk glasklump på ett halvkilo, med en relief föreställande Birger Sjöbergs Fridas marialika gestalt, med nedslagen blick, flankerad av Vänersborgs stadsvapen svävande som Den Helige Ande. 

Chefen delar min fäbless för Birger Sjöberg och ansåg tydligen att glasklumpen skulle pryda mitt rum. Frida stod förvisso inte på samhällsstegens högsta topp, men nu har hon nått en högt uppsatt position i statsförvaltningen, förpassad till översta hyllan på mitt kontor. Gåvan uppskattad, och när hon sitter där uppe kan jag ha överseende med glasklumpsinramningen. Istället kan jag njuta av känslan av att den sjöbergska sångmön blickar ner på mig, från hedersplatsen mellan de heraldiska standaren för Civilförsvarsstyrelsen och Karlstads brandkår.

Det frimärksstora heraldiska inslaget på glasklumpen är alltså Vänersborgs stadsvapen, kusin till Kristinehamns bojortsvapen. Bägge städerna grundades ju av drottning Kristinas förmyndarregering på 1600-talet, så kanske är det samma bojort som nu skeppat sin bergslagsmalm över Vänern och nu är på väg ner i Götaälv. 

Vänersborgs vapen
I blått fält en bojort av guld med beslagna segel, flytande på en av en vågskura bildad stam av silver. Bojorten har en naturfärgad svensk flagga på masttoppen och en i aktern

Förebilden, Axel Wallenbergs staty, återfinns i Skräckleparken i Vänersborg. Igen, kanske man ska säga, för för ett par år sedan stals hon av vandaler. Statyn är nu återställd och den skyldige lär ha fått ståplats i Dalbosjön.