Korrekta försvarsutbildare finns i Värmland!

Nu kommer bildbeviset på att det finns korrekta framställningar av vapnet för Försvarsutbildarna (gamla FBU). På brevpappret från Försvarsutbildarna Värmland kan man nämligen se den – enligt blasoneringen – riktiga bilden av förbundets vapen.

Blasonering: I blått ett kors av guld åtföljd av en medelst en sträng av silver avskild blå ginstam belagd med tre öppna kronor av guld.

Denna blasonering kan man läsa i databasen, Heraldiska källan och (tills nyligen) på Wikipedia.

Notera skilnaden mot bilden från hemsidan, där strängen är av guld.

Värmland vår hembygd – bäst sedan 1960

Jag trodde den hade försvunnit i flytten, men igår dök den upp helt oanmäld. Boken ”Värmland vår hembygd” från 1960 är den hittills bästa presentationen i bokform av värmländska kommunvapen. Även om det bara rör sig om några planscher i inledningen och en oansenlig bilaga med blasoneringar och notiser om tillkomsthistoria i stlutet.

Boken är bra, eftersom den ger en helhetsbild av läget i landskapet som det såg ut just då. Illustrationerna är enhetliga och har hämtats från fastställelserna under 1900-talet, så konstnären bör vara riksheraldikerns ”riterska” Brita Grep. Märkligt epitet på en konstnär, men såä kallas hon i hävderna, om hon ens nämns.

Vapenbeskrivningarna var dessutom ”välvilligt granskats och kompletterats” av statsheraldiker C. G. U. Scheffer. Sämre korrläsare kan man ju hitta…

Gåtan gav en ny gåta

Det hade varit spännande med ett vapen för en bok, tyvärr var det inte så. En sökning på ”aeskulapstav” och ”dykarhjälm” träffade rätt direkt: Försvarsmaktens dykeri och navalmedicinska centrum.

Blasonering: Medelst en karvskura delat i guld vari en treudd korslagd med en eskulapstav båda blå och i blått vari en dykarhjälm av guld. Krona:Kunglig

Nu när jag har hittat vapnet blev det till en gåta i sig. Hur använder man sig av vapnet egentligen? På hemsidan förekommer inte vapnet alls. Där använder man sig istället av moderorganisationen Marinbasens vapen.

På bloggen ”Suddenly in Karlskrona” finns en bild av skylten utanför entrén. Med vapnet – utan krona. Samma sak gäller James utklippta vapen från boken. Man måste inte slaviskt använda sig av kunglig krona bara för att man har rätt att sätta den på skölden, men det är ändå lite märkligt när man är en statlig myndighet.

Kan det vara för att man är en del av Marinbasen och inte en självständig myndighet?

Sven Sköld – Berghmans borgerlige illustratör

Vad ska en svensk heraldisk konstnär heta, om inte Sven Sköld? Han var för mig okänd tills jag plockade ut Arvid Berghmans ”Borgerlig vapenrulla” ur bokhyllan i eftermiddags.

Det är kul att återerövra sitt eget bibliotek. När jag läste ”Borgerlig vapenrulla” förra gången, var i samband med att jag köpte den. Då ägnade jag inte illustrationerna särskilt stor uppmärksamhet, mer än att jag konstaterade att de var rena och snygga och gjorde blasoneringarna rättvisa. Vilket jag gav Arvid Berghman för – konstnären ägnade jag inte någon tanke.

Men eftersom jag för tillfället vurmar särskilt för våra heraldiska konstnärer noterade jag idag med tillfredsställelse att Sköld är omnämnd redan på titelbladet:

BORGERLIG
VAPENRULLA

utgiven av

ARVID BERGHMAN

med teckningar av

SVEN SKÖLD

Bra där! Men Berghman kanske ska ha en del beröm för teckningarna han också, för om man ska tro Vem är vem? på Heraldik.se (och det ska man ju, för den bygger ju i allt väsentligt på Vem är vem? på Magnus Bäckmarks Gröna stubben), så var det Arvid Berghman som lärde upp Sven Sköld till heraldisk konstnär.

Sköld, Sven
(1909-86)
Heraldisk konstnär, exlibris- och medaljkonstnär, bokillustratör, reklamtecknare.
Han lärde sig heraldik av Arvid Berghman och samarbetade med denne bland annat med vapenteckningar till dennes Borgerlig vapenrulla, 1950.
Dessutom var han idégivare till Los, Orusts och Piteå landskommuns vapen.

Nu är jag ingen kännare av heraldiska stilarter, men man undrar om adepten Skölds framställning av sitt eget vapen (överst i inlägget). Berghman kunde ha ganska bestämda åsikter om ganska mycket – till exempel hjälmens placering på ovanpå skölden. Skölds hjälmprydnad blasoneras som ”två vingar av silver, vardera belagd med en röd sköldpadda med beväring av guld.

När man ser bilden måste man känna till  blasoneringen för att lista sig till att det finns en sköldpadda till på bortsidan av bilden. Detsamma gäller Berghmans eget vapen i samma bok (till höger), där hjälmprydnaden blasoneras som ”två gröna vingar, vardera belagd med en bergsmansslägga och ett bergjärn av silver i kors”.

Men det kan man kanske ha överseende med och förmodligen har jag lärt mig något om hjälmprydnader idag. Annars hade nog inte Berghman låtit trycka bilderna, för i företalet till boken uttrycker han sin uppskattning av sin illustratör:

En annan viktig avsikt med arbetet är att propagera för god heraldisk konst. Jag har därför endast medtagit vapenteckningar av en kvalitet, som kan betecknas som förebildlig i konstnärligt hänseende. De ha alla utarbetats av konstnären Sven Sköld.

Jag kan bara instämma.

Jag fick även för mig att läsa om inledningen till vapenrullan idag, men det kunde jag ha låtit bli, för det är i allt väsentligt en utökad version Berghmans uppsats ”Borgerliga släktvapen” i Meddelande från RHÄ 1934. Är man nöjd med en text kan man ju lika gärna trycka den igen.

Äntligen kom biskopens blasonering

Idag damp senaste numret av Vapenbilden ner i min brevlåda – med nye växjöbiskopens vapen på omslaget. Den här gången var det inteSvenska Heraldiska Föreningens arbetsgrupp för kyrklig heraldik som låg bakom. Istället verkar vapenmålaren Leif ‘Ericsson ha varit drivkraften bakom framtagandet, men SHF har varit involverat i form av Claus K Berntsen, som har assisterat med blasoneringen av vapnet.

Att blasoneringen har dröjt till nu är intressant på många sätt. Själv skulle jag inte våga publicera mitt vapen utan att ha  blasoneringen klar för mig. Det är ju blasoneringen som utgör själva vapnet, det enda beständiga i sammanhanget. Men om gemene man ska kunna ta till sig en heraldisk komposition måste det nog finnas en framställning. Annars blir det nog lika begripligt som att ta till sig en hemsida via HTML-koden.

Hönan och ägget-frågan med teckning och blasonering har på Claus initiativ diskuterats en del på Heraldica. Jag har inte hunnit mer än skumma igenom tråden, men har noterat att det sagts en del kärnfullt i frågan, så jag ska ta mig tid nån gång och meditera över temat.

Nu har alltså Biskop Jan-Olofs blasonering presenterats för den heraldiska publiken i Vapenbilden och jag konstaterar nöjt att örnens vingar beskrivs som en vanlig flygande örn och inte som en örn med änglavingar. Gott så!

Såhär lyder blasoneringen:

I blått en stråle av silver och en flygande örn av motsatta tinkturer, med röd beväring och hållande en yxa av silver, samt i övre dexter hörn en framskjutande rundel av silver förenad med strålen och belagd med en blå femuddig stjärna.

Grattis Island!

Islands nationaldag idag. Marcus Karlsson gav oss en grundlig rundtur i den isländska kommunala symbolfloran för ett halvdecennium sedan på gamla Heraldica. De isländska kommunerna har rätt så spännande symboler i sina emblem, även om ganska få av dem regelrätta vapen, trots sköldformen.

Karlstads vänort Blöndous kommunvapen sticker ut lite. Marcus hävdade visserligen att det skulle gå att blasonera symbolen, men något utslag för klassisk heraldik är det inte frågan om. Andas rätt så mycket reklambyrå.

Statsvapnet, däremot, är den en ren fröjd att titta på!

Symboliken går tillbaka på Snorre Sturlassons Heimskringla. Själv tänkte jag först på de fyra evangelisterna, men det var ju helgalet. Med lite god vilja kan man kanske fä jätten till en ängel. Men då har jag infört attributet Markus-drake, och det tror jag inte att de skulle gilla i Venedig…