Bergslagsk identitet?

IMG_2714
”Hjärtat av Bergslagen”. Väggmålning från 1939 av Ragnhild Nordensten på Nora stadshotell.

Delar av Värmland tillhör Bergslagen, vilket jag har blivit påmind om i helgen, efter att ha övernattat på Nora stadshotell. Bergslagen är ett lite knepigt begrepp, eftersom det kan betyda lite olika saker. Historiskt sett har det funnits tre Värmländska bergslag inom bergsbrukets administration, nämligen Karlskoga bergslag (den del av landskapet som tillhör Örebro län), Filipstads bergslag och Nyeds bergslag.

Det geografiska namnet Bergslagen syftar ofta på det kärnområde i Västmanland, Värmland och Dalarna där de flesta bergslagen låg. Eller så kan man vara lite vidlyftig och räkna in områden i alla landskap där det funnits bergslag.

Vill man vara riktigt vidlyftig kan Bergslagen utgöra en godtycklig region som omfattar stora delar av Mellansverige. Militärt har vi till exempel haft Bergslagens militärområde, som omfattade Värmlands, Örebro och Kopparbergs län och ungefär samma område kan ibland få utgöra ett distrikt inom en försäljningsorganisation eller tjäna som regionindelning för olika folkrörelsers lokalavdelningar. Ett praktiskt alternativ till västra Svealand, helt enkelt.

Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag identifierar mig som värmlänning. Det är en ganska okomplicerad identitet, utom när man uttalar sig statistiskt om vad värmlänningar tycker och glömmer bort att höra sig för i Karlskoga och Degerfors. Att känna samhörighet med landsmän inom sitt landskap känns ganska logiskt. Därför blir jag alltid lätt förbryllad när jag stöter på initiativ till att skapa identiteter på andra ledder.

bergslagsflaggan

Den tio år gamla inofficiella korsflaggan för Bergslagen är ett sådant exempel. Vem i hela friden har ett behov av att manifestera sin bergslagska identitet? Räcker det inte med att vara stolt Västmanlänning, Värmlänning, Dalkarl eller -kulla och samtidigt konstatera att man delar en spännande historia med omgivande bygder, som också brutits på grund av järnhanteringen?

Behöver man en flagga för det? Vore jag Västmanlänning skulle jag hellre hissa landskapsflaggan med det brinnande treberget på min privata flaggstång.

Enligt en ledare av David Lidén i Nerikes Allehanda har Bergslagsflaggans  upphovsman Björn Thärnström försökt registrera 31 mars som officiell flaggdag i Bergslagen, men stött på berättigat motstånd hos statsheraldikern Henrik Klackenberg.

Själv kan jag inte se någon större vits med flaggan över huvud taget, men det finns uppenbarligen någon form av behov, eftersom den har tagits fram. Tiden får utvisa…

Annonser

Ett sällskap för Värmland med omnejd

Den västgötske heraldiske skriftställaren Jesper Wasling är så produktiv att man inte hänger med i hans utgivning. Bland annat missade jag vad han skrev om Värmländska Heraldiska Sällskapet i mellandagarna. Jesper har känt till mina planer på ett värmländskt heraldiskt sällskap länge och konstaterar att vi äntligen har gjort slag i saken. Jag kan bara instämma – det var på tiden!

Jesper förskräcks dock över sällskapets ambitioner att verka i Värmland, Dalsland och Närke. Det behöver han inte göra. Visst kan det låta överambitiöst, men tanken är inte att vi ska ordna regelbundna sammankomster i de tre landskapen, snarare att ta någon form av ansvar dem i heraldiska sammanhang. För även om man försöker koncentrera sig på Värmland går det inte att komma ifrån kopplingarna åt öster och sydväst.

Carl_IX_SP009.jpgVärmland kan spåra mycket av sin administrativa historia tillbaka till hertig Carls dagar på 1500-talet då han styrde över Södermanland, Värmland och Närke. Värmland, Dalsland och Närke utgjorde tillsammans Närkes och Värmlands län under 1600-talet och hela Värmland hörde till Örebro län innan vi fick egen landshövding 1779.

Karlskoga berglag, alltså nuvarande kommunerna Karlskoga och Degerfors tillhör fortfarande Örebro län. Värmlands landskapsvapen ingår därför i Örebro läns vapen. Besöker man Örebro slott finner man många heraldiska referenser till Värmland.

I kyrkligt hänseende är Värmland och Dalsland sammankopplade genom Karlstads stift sedan 1581, då vi skiljdes från moderstiftet Skara. Detta har gjort att Värmland och Dalsland häger ihop även i akademiska sammanhang. Dalslänningar har ofta börjat sin akademiska bana vid läroverket i Karlstad och de har därför av tradition organiserats av de värmländska nationerna i Uppsala och Lund.

Även militärt finns det starka band, främst mellan Värmland och Närke. Det som vi idag tänker på som Kungl. Värmlands regemente var egentligen Närke-Värmlands regemente under större delen av sin existens. Efter många pragmatiska ombildningar är det idag åter Örebro-Värmlandsgruppen som organiserar det värmländska militära försvaret.

Allt detta gör att de tre landskapen Värmland, Dalsland och Närke är intimt sammanflätade i administrativt, historiskt och därmed även heraldiskt hänseende.

Så Jesper kan vara lugn. Vi är inte överambitiösa, även om jag förstår hur han tänker.

En sak måste dock göras klar: Det är inte okej att kalla vårt verksamhetsområde för ”norra Götaland”. Det ursäktas icke! Dalsland må höra till Götaland, men Värmland och Närke gör det icke!

Nordmarken Bears – heraldisk innebandy

Till helgen ska jag skicka sonen på innebandycup i Årjäng – Nordmarkscupen. I jakt på detaljer om cupen gjorde jag en trevlig idrottsheraldisk upptäckt. Jag har normalt inte mycket till övers för idrottslag som ska ta sig amerikanska hittepånamn. Men man blir ju såklart lite glad när man inser att de för vidare heraldiska traditioner tack vare sitt namn.

XJV2zslO_400x400

Därför var Nordmrkens IBF – Nordmarken Bears en trevlig bekantskap. Björnen kommer från Nordmarkens häradssigill, som har prytt både tingsprotokoll, uppbådsfanor och kompanistandar för Nordmarkingarna genom åren. Dessutom har det förekommit i tre vapen genom åren – för Årjängs köping, Töcksmarks landskommun och den nuvarande kommunen Årjäng.

nordmarks_h

arjangskoping tocksmark

arjangkommun

Kungörelse: Idag har Värmländska Heraldiska Sällskapet bildats!

Idag fick jag trevligt besök av heraldikerkollegorna av Martin C E Asker och Freï von Fräähsen zu Lorenzburg. Eftersom vi hade noterat att det i år är 450 år sedan Erik XIV fastställde Värmlands nuvarande landskapsvapen ville vi uppmärksamma tilldragelsen på något sätt. Och vad kunde vara lämpligare firande än att grunda ett värmländskt heraldiskt sällskap?

Efter inledande diskussioner antog vi stadgar för sällskapet och formerade styrelse. Stadgarna säger i korthet följande:

  • Värmländska Heraldiska Sällskapet ska främja intresset för och studier av samt sprida kunskap om heraldik och närbesläktade ämnen.
  • Sällskapet har sitt säte i Karlstad och ska ha Värmland, Dalsland och Närke som verksamhetsfält.
  • Sällskapet ska ansöka om att bli en lokalavdelning till Skandinaviska Heraldiska Sällskapet (Societas Heraldica Scandinavica) och planerar att ha sin första större sammankomst i Karlstad under våren 2018.

Styrelsen formerade sig enligt följande:

  • Fredrik Höglund, ordförande
  • Freï von Fräähsen zu Lorenzburg, sekreterare
  • Martin C E Asker, kassör

Välkommen som medlem i sällskapet! Det blir du genom att kontakta någon i styrelsen, till exempel via e-post till fredrik@heraldik.se.

Bäfverfeldt – en livs levande Värmlandsbäver

Jag lär nog aldrig få se det där Karlstadvapnet med en bäver mellan två torn. Det vore ett alltför osannolikt arkivfynd.

Någon hade alltså skrivit i en handskrift i riksarkivet att Karlstads vapen är en bäver på ömse sidor omgiven av torn. (”Carlstadium cujus insigne est castor utrimque turri munitus”). Det är inte ens säkert att den där varianten vapnet någonsin blivit uppritat, men en fröjd vore det som sagt att få se det.

Vill man se en livs levande Värmlandsbäver behöver man bara slå upp Adelskalendern. När justitiepresidenten i Göteborg, Petrus Canuti Carolstadius (1607-1653), adlades 1650 fick han namnet Bäfverfeldt. Som stamfader för ätten, som introducerades på Riddarhuset 1652, räknas Bäfverfeldts far Knut Olofsson, som var Karlstads förste borgmästare, från stadens grundande 1584 fram till 1610.

0515

Vapnet är såklart talande med en naturfärgad bäver i gyllne fält. Frågan är dock om inte det också finns en anspelning på släktens ursprung från Karlstad?

Värmlandslitteratur har lämnat järven

fullsizeoutput_564.jpegAldrig får man vara riktigt glad. Just som jag hade bestämt mig för att kolla upp hur det kommer sig att Föreningen Värmlandslitteratur har valt Margareta Grips värmländska järvvapen som sin symbol kom julnumret i brevlådan. Det visar sig att man plockat bort vapnet ur brevvinjetten. Typiskt!

Jag gillade såklart de gamla kuverten bättre. Och Bengt Berg är snyggare än tomten!

wermlandiana bengt berg

Järven – Värmlands första landskapsdjur

Läsarfrågor är kul! Odd Andreas funderade på om det finns några sigillavtryck eller avritningar av det Värmlands första landskapsvapen, det med järven.

Några sigillavtryck känner jag inte till med järvvapnet och jag är ganska säker på att det aldrig har förekommit något sådant sigill. Tidigare ska allmogen i Värmland ha haft ett sigill med ett armborst att bekräfta gemensamma skrivelser med. Någon värmländsk hertig, som kunde ha behov av ett sigill, hann vi inte heller ha under den korta perioden med järven.

Däremot hann vapnet användas en del i officiella sammanhang under det knappa decennium det var aktuellt och det kom med i en del vapenböcker.

margaretagrip[2]Den mest kända varianten är nog den som finns med i handskriften som brukar kallas ”Fru Margareta Grips bok”.

Där ser man tydligt hur svårt det var för tidens konstnärer att skilja skogsdjuren åt. Det mesta hos det här djuret tyder på att det handlar om en järv, men den rutiga svansen har den visst lånat från en bäver. Bilden förekommer bland annat i Torsten Lenks uppsats om vapnet.

Den andra kända vapenboksbilden jag kommer att tänka på kommer ur den så kallade Parishandskriften. Den var okänd på Torsten Lenks tid, men dök upp på 1940-talet och kastade nytt ljus över de svenska landskapsvapnens tidiga historia, bland annat rörande vilka varianter av vapen som har existerat samtidigt. Den bilden har jag inte till hands just nu, men den saknar trästocken och är mer heraldiskt stiliserad än Margareta  Grips järv.

Gamla vapenböcker tenderar ibland att mer fokusera på avbildningar av vapen än deras blasoneringar. Med en beskrivning i ord kan man bli mer precis angående vapnets komposition, även om det inte är en garanti för att beskrivningen är korrekt. Under 1500-talet förekommer järv och bäver omväxlande i vapenböckerna, till exempel säger en handskrift från 1561 järv, medan en från 1563 säger bäver.

1567 var det alltså formellt slut på järvens och bäverns tid i Värmländsk heraldik, men de bet sig kvar ändå. De levde kvar parallellt med örnen under en tid, vilket bland annat illustreras av en märklig notering i en handskrift i Riksarkivet om svenska stadsvapen (citerad av Lenk):

»Carlstadium cujus insigne est castor utrimque turri munitus» (Karlstad
vars vapen är en bäver på ömse sidor omgiven av torn.)

Tanken svindlar. Karlstads vapen, som lär vara det första som förlänats åt en stad i dess privilegiebrev, borde vara extremt fixerat till sin form, men är det alltså bara som idé; det viktiga är att placera en referens till Värmland mellan de två tornen.

gunnarskogNär 1600-talet blev gammalt tog örnen över scenen helt. Det dröjde ända till mitt på 1900-talet innan järven kom tillbaka till värmländsk heraldik. Det skedde när Gunnarskogs landskommun nappade på riksheraldikerns förslag att återanvända järven i sitt vapen, kompletterad med grankvistar.

Efter att Gunnarskog inkorporerades i Arvika på 1970-talet blev även detta vapen historia, men Carl-Johan Ivarsson tipsade mig häromdagen om en rad exempel på kommunvapnets påverkan på Gunnarskog. Centralskolan fick namnet Järvenskolan på 1970-talet, huvudgatan genom kyrkbyn Stommen heter Järvens väg och det har också funnits en kör med namnet ”De Järva”.

På 1500-talet, när järven valdes för att representera Värmland, måste det ha setts som en viktig naturresurs. I modern tid har järven däremot varit sällsynt i värmlandska skogarna, men nu verkar det som att den är tillbaka. Länsstyrelsen har till och med proklamerat att vi nu är ett ”järvlän”.

Jag har aldrig sett någon järv i skogen, men järvvapenet i Margareta Grips version ser jag regelbundet, då jag får brev från Föreningen Värmlandslitteratur. De använder sig nämligen av hennes bild som emblem.

wermlandiana bengt berg

Det kan ha varit gamle Erik Elinders påfund. Jag tror jag vet vem jag ska fråga…