Värmlandsörnen i sjukvårdens tjänst

Jag vet inte hur många gånger jag har googlat efter fakta om våra sjuksköterskebroscher.   Jag har testat alla varianter jag kunnat komma på, men det är nästan bara träffar på annonser på auktionssajter. Aldrig några fakta. Tills häromdagen!

Jag vet inte hur jag lyckats undvika den tidigare, men nu hamnade jag på hemsidan för Svensk sjuksköterskeförening, där man gratis kunde skicka efter 64-sidiga häftet ”Broscher i svensk sjukvård” av Kurt Kaijser. Den kom som ett brev på posten efter ett par dagar och var verkligen faktaspäckad.

Kaijser inleder med en historisk genomgång om sjuksköterskornas utbildning, organisation, uniformer och symboler. Sen kommer en länsvis genomgång, från norr till söder, av alla kända svenska sjuksköterskebroscher. Nästan alla broscher har en koppling till var sköterskorna är utbildade.

I Värmland beslöt man att starta en sjuksköterskeutbildning 1905. Utbildningen kom igång som ettårig 1907,  blev tvåårig 1911 och slutligen treårig 1912. Under denna period bar de utbildade sköterskorna troligtvis en brosch av ett Georgskors i silver (samma form som ovan) med initialerna ”KL” för Karlstads Lasarett.

1914 infördes den nuvarande modellen av broschen; ett vitt emaljerat Gerorgskors med röda kanter och i mitten en rundel med Värmlands landskapsvapen. Detta var före den omfattande revisionen av landskapsvapnen, så örnen var den då gällande svarta, på en gul (eller gyllne) bakgrund.

Redan vid sekelskiftet hade Riksheraldikern uppmärksammat att många vapen hade förvanskats genom historien. Små detlaljer hade ändrats eller lagts till under åren och nu ville man återgå till de historiskt korrekta, fastställda varianterna av vapnen, så långt det var möjligt. 1936 reviderades Värmlands vapen, så att örnen fick tillbaka sin blå färg och sköldens fält ändrades till silver (ellr vitt).

Sjuksköterskeborscherna uppdaterades därför 1943 för att anpassas till det gällande landskapsvapnet. Örnen blev blå, fick röd beväring (näbbar och klor) och rundelns färg ändrades till silver. Korsets kanter ändrades nu från rött till örnens blåa färg.

Varför kanterna var röda i broschens första version är oklart. Att plocka upp örnens svarta färg hade nog uppfattats som ”sorgkant”, men sköldens gula hade varit ett fullt gångbart alternativ, eftersom man inte behövde ta hänsyn till några heraldiska tinkturregler på själva broschen. Det hade också varit ett tillfälle att sätta guldkant på tillvaron på Karlstads lasarett. Men den röda färgen var också snygg. Kanske var det en blinkning till Röda Korset, som hade en viktig påverkan på sjuksköterskeyrkets framväxt på 1800-talet.

Såvitt jag vet utdelas broschen fortfarande vid sjuksköterskornas examenshögtid i Karlstads domkyrka och det verkar som att alla som har en brosch använder den i vardagen. Däremot håller den inte längre ihop uniformsblusen under hakan, utan sitter tillsammans med namnbrickan på bröstfickans pennfodral i plast.

Annons

Så blir du medlem i Värmlands Heraldiska Sällskap

I skrivande stund är vi 29 medlemmar i Värmlands Heraldiska Sällskap, men vi har plats för många fler! Hur gör man då för att bli medlem?

Skicka namn, adress, e-post och telefonnummer till fredrik@heraldik.se

Medlemsavgiften, som är 50 kronor för 2020, kan betalas in på två sätt:

Swish: 123 1575 901
Bankgiro: 166-9787

Glöm inte att skriva vem du är som betalar.

Alla som är intresserade av värmländsk heraldik är varmt välkomna som medlemmar!

Stjärnan på Koppoms bruk 1935

Det fina med vissa pussel är att man ständigt hittar nya bitar! Björn Dahlström försåg mig med den här bilden på Koppoms bruk. Nu fick jag äntligen se fabriksbyggnaden  med disponent Fredrik Canells stjärna, några decennier efter att han tog över bruket.

Bilden kommer ur Värmlands Museums bildarkiv och är tagen av Valfrid Nilsson 1935. På Digitaltmuseum.se har Värmlands Museum ett drygt hundratal bilder av samme fotograf, de flesta från nuvarande Arvika och Eda kommuner.

Om hundratals arbetare i Koppom varje dag såg denna logga på sin arbetsplats i mer än ett halvt decennium är det ju inte underligt om kommunen valde att plocka in stjärnan i sitt kommunvapen 1949.

Koppoms stjärna – sista pusselbiten

Det har blivit dags att lägga sista biten på plats i mitt Järnskogspussel. Kappsläden, hästskon och skillingen tycker jag mig ha haft god koll på tidigare, men jag har aldrig lyckats få kläm på den femuddiga stjärnan som ska vara hämtad från firmamärket för Koppoms bruk. Men efter en efterlysning fick jag napp hos Hans Nilsson, som laddade upp en bild på Värmlands Heraldiska Sällskaps Facebook-sida. Bilden är en detalj ur ett dokument som Bertil Gustafsson har hittat i ett arkiv.

Mitt i texten ser vi en femuddig stjärna, flankerad av bokstäverna FC. Initialerna tillhörde Fredrik Canell, som var ägare till Koppomsbruk 1884-1916.

Jag har inte riktigt kunnat klura ut vad det är för ett brev, men det verkar vara en avskrift som rör den fortsatta driften vid Koppoms bruk. Årtalen 1855 och 1867 ligger långt bak i tiden, innan Canell tog över bruket. Eftersom dokumentet talar om den ”hittills tillåtna stämpeln” C*N, är daterat i Stockholm och signerat ”In fidem Botvid Tomason”, torde det härröra från mitten  av 1890-talet. Botvid Tomason var en skåning som verkade som jurist i Stockholm från slutet av 1880-talet.

Sådärja, då har vi spårat ursprunget till firmamärket, men jag skulle gärna se exempel på hur det utvecklades från Canells tid till 1950-talet och hur det såg ut på aktiebrev, packlårar och fasadskyltar!

Järnskog och istravet – ren stôllighet

Det är inte helt självklart vad huvudmotivet i Järnskogs vapen föreställer. En del ser direkt att det är en släde, men vet man inte bättre kan man lika gärna tro att det är en plog av något slag.

Riktigt hur man resonerade när man valde att låta en hel socken representeras av en släde vet jag inte. Elaka tungor skulle kanske säga att det är på grund av att vägnätet är så dåligt underhållet att släde är säkraste transportmedlet. Men det är nog inte så man har tänkt.

Det här är inte vilken släde som helst. Det är ingen timmersläde för att släpa ved eller virke ur skogen med. Inte heller en malmsläde som har gått mellan järngruvan och något avlägset järnbruk. Det är en kappsläde. Ett helt onyttigt föremål, som du har bara för att det är kul. Huvudsyftet är alltså att köra fort, att köra ikapp. Möjligtvis kan du ta släden om du ska åka på visit. Då finns det plats för två i släden, en i korgen och en på kuskbocken bakom.

Därför tror jag att släden har valts som en symbol för det västvärmländsk levnadsglädje. Hästskon och skillingen finns där för att representera historien, sägnen och sockenkyrkorna. Stjärnan står för bruket, att arbeta för brödfödan. Men huvudmotivet är alltså en symbol för värmländsk stôllighet!

* * *

Hur representativ kappsläden är just för Järnskog har jag aldrig riktigt fattat. Men travtraditionen är stark i Värmland, särskilt i väster. Istrav har man uppenbarligen ägnat sig åt en hel del. Järnskogs hembygdsförening har publicerat den här bilden på nätet:

Tyvärr är Hembygdsförbundets hemsida http://www.bygdeband.se nertages för service hela våren 2020, men enligt en länk på Pinterest ska den föreställa istrav på Nässjöns is i Järnskog. Mannen i mitten ska vara Abel från Hålan i Södra Lian.

Även denna lilla bild från Järnskogs hembygdsförening ska föreställa istrav på Nässjön. Som synes var det OK att köra både med släde och vagn även då.

Det verkar som att det körs en hel del istrav i Värmland även säsongen 2019/20, även om de mest håller till på travbanorna i Årjäng och Arvika. Men det är kanske inte så säkert att köra på sjöis i vinter.

* * *

Diskussionerna innan kappsläden valdes som huvudmotiv vet jag som sagt inget om, men klart är att 1950-talets jarnskingar kände starkt för den. I Minneapolis finns än idag den kappsläde som var Järnskogs bidrag till Värmlandsgåvan, som överlämnade till American Swedish Intitute 1952. Förmodligen var det samma kommunalmän som spånade fram gåvan och deltog i diskussionerna med statsheraldikern om kommunvapnet, som antogs 1959.

Vad visar Visnums härads sigill?

När man tittar på våra Värmländska häradssigill är det ofta ganska lätt att förstå tanken bakom motivet. Man har valt något som är karaktäristiskt för bygden (Färnebos järnhantering och Näs sjöfart), något utmärkande för naturen (Nordmarks vildmark och de forsande fiskrika älvarna i Kil, Jösse och Karlstad) eller något utmärkande byggnadsverk (Saxholmens borg i Ölme eller kyrkorna i Grums och Väse). Men vad ska man tro om busken i Visnums härads sigill?

På årets sista dag slängde jag ut en fråga i Svenska Heraldiska Föreningens grupp på Facebook och fick många kreativa förslag på vad det skulle kunna vara. Kunde det vara en tall, ett lärkträd, eller en tistel?  Eller varför inte en barrande julgran på Tjugondedag Knut?

Martin Sunnqvist förde in mig på ett spår som jag tror håller ihop såpass mycket att vi kan kalla det en teori. En del gamla sigill innehåller ordlekar som anknyter till någon folketymologisk förklaring till ortnamnet. I sigillet för Harjagers härad i Skåne finns till exempel en flyende hare, trots att ortnamnet har det minsta att göra med jagade harar. Namnet betyder istället ”de hårda åkrarna”. Kan det handla om en ordlek även i Visnum?

Sigillets träd har tydliga nakna grenar inne vid stammen, men markerade spretiga toppar. Enligt Svenska Akademiens ordbok finns en gammal betydelse av ordet ”vise”, som kan betyda skott eller utlöpare, dialektalt även topp, toppskott, grodd och så vidare. Det är väl inte helt otänkbart att en fyndig gravör har associerat så och sålt in idén till representanterna på häradstinget, någon gång på 1500- eller 1600-talet.

Hänger det alls ihop med etymologin? Njaej. Visnums härad har fått namn efter Visnums socken, som i sin tur ska ha fått sitt namn efter älven Visman, som rinner ut i Vänern från sjön Vismen vid dagens Björneborg. På på 1200-talet skrevs det Wisnhem och ska betyda antingen ”gården vid Visman” eller ”bygden kring Visman”. Hur sjön och älven har fått sina namn, kan jag däremot inte hitta någonstans.

Erik Fernow har dock en teori, men den bygger på det motsatta resonemanget, att både socknen och älven istället har fått sina namn av folket däromkring. I avsnittet om Visnums härad i ”det hedna tidevarvet” berättar han:

I de äldsta skrifter jag funnit är det skrifvet för Visnehem och Vystenhem. Det skulle synas mest sannolikt, att de forna Häradskonungar eller Viser, som hållas före hafva styrt landet, haft sin bostad i Visnhems gård; men dess läge gifver ingen anledning att komma på den tanken, emedan den var omgifven af skog och låg långt ifrån sjökanten; dock hålles Långeruds hemman ej långt derifrån för det äldsta eller åtminstone för ett af de äldsta i häradet. Men om man efter berättelser vill uppsöka hufvudsätet för dessa höfdingar, så har det ostridigt varit på Säby, 1/2 mil söder från Visnhem.

Erik Fernow, s. 82

De där viserna eller häradskungarna verkar det inte vara många andra än Erik Fernow som har hört talas om. Inte heller verkar de ha något med toppskotten på häradssigillets buske att göra, men nu var det ju inte det vi var ute efter.

Erik Fernow: ”Man får tro så mycket man vill och tål” om Järnskogs vapen

1700-talshistorikern Erik Fernow får ofta utstå kritik för sina tveksamma uppgifter om förhållandena i Värmland i fornstora dar.  Hans verk ”Beskrivning över Värmland – avdelad i sex tidevarv” beskylls ofta för att vara ett enda långt återgivande av sagor och skrönor. Kritiken har naturligt visst fog för sig, men jag tycker ändå att domen över Fernow är onödigt hård. För det första nedtecknade han de enda fakta som då (och nu) fanns om vissa värmländska företeelser. För det andra tror jag att han insåg att det var lika bra att Jag tror jag att han insåg att det var lika gott att även ta med skrönorna, hur osannolika de än verkade. Någon gång i framtiden skulle de kanske komma till nytta.

Ett exempel på detta fick jag när jag i mellandagarna rotade lite i bakgrunden till Järnskogs kommunvapen från 1959. Julklappsböckerna från mor och far – tio årgångar av museets årsbok ”Värmland förr och nu” – kom väl till pass. I årsboken från 1922 fann jag en uppsats av en Knut Haldin om Koppoms bruks historia, som jag läste i hopp om att hitta något om hur den femuddiga stjärnan hade valts som symbol för bruket. Några sådana detaljer fanns inte i artikeln, men den avslutades med ett litet extranummer som jag gillade: ”Vilken härstamning har ortnamnet Järnskog?”.

Den folketymologiska förklaringen har jag har läst på flera ställen och själv återupprepat otaliga gånger, senast häromdagen på den här bloggen. Men jag hade aldrig stött på själva källan, som naturligtvis var Erik Fernow. Hans egen recension av skrönan är lite charmig, den ”smakar af skrock” och förses med brasklappen ”Man får tro så mycket man vill och tål”.

I ett försökt att göra texten så lexikalisk som möjligt har Fernow städat undan det intressantaste, själva skrönan, i en fotnot. Läser man O. Norstedts utgåva från 1898 (nedan) hittar man den längst ner på sidan, medan man i Arvid Ernviks utgåva från 1977 måste bläddra längst bak i boken för att hitta den:

Hjerneskog redkyrka af trä. Om denna och den följande är hos allmogen en besynnerlig berättelse, huru de blifvit bygda under den tid Sverige och Norge voro tillsammans under en konung, och att folket häromkring förut gingo till Edaskog (Medskogs) kyrka i Norge. Men sättet, huru det skett, smakar af skrock[1] och dessutom synas båda dessa kyrkor vara bygda före drottning Margarethas tid eller innan Calmarunionen skedde. Denna kyrka stod nu vid hemmanet Stommen, var liten, trång och mörk.

[1] Emedan Edskogs kyrka dels blef för trång, dels ock vägen dit var ganska lång, skola de hafva beslutit att lemna åt ödet, hvar de skulle få sig beqvämare kyrkoplatser. De uppfyllde derför 2:ne urgräfda stockar den ena med skillingar (norska styfrar) och den andra med hästskor. Dessa släpte de i vattendraget, som ur Norge går häråt, med föresats att bygga kyrkor, der de stannade. Den med skillingar skall hafva stannat vid Klefvenesundet och der bygdes Skiltingmark, den andra flöt längre till Stommen och der uppfördes Jernskogskyrka. Man får tro så mycket man vill och tål. Mig synes mera troligt, att denna socken har namn, såsom hon ock ofta skrifves, af skiljemark och den andra har sitt namn af jern, som der kunnat finnas. Åtminstone har den socken nog af de tecken, som utvisa jernmalm, fastän jag ännu icke haft tillfälle att söka derefter.

Erik Fernow (1898), s. 191

Det första man slås av i skrönan är såklart det orimliga i att låta ett par drivande timmerstockar bestämma var man ska bygga sina nya kyrkor. Det är andra är att om de nu tyckte att det så långt att gå från sina egna hembyar till den trånga kyrkan borta i Edaskogen i Norge, så borde de ändå vara ganska väl medvetna om var de själva bodde. Hemmanet i Järnskog skulle förresten inte kunnat heta Stommen innan kyrkan byggdes, eftersom det ju har fått sitt namn av att det är kyrkans stomhemman, som stod för en del av prästens försörjning.

Men det som sätter igång flest tankar hos mig, är att den 1700-talsbonde från Järnskog som berättade den här skrönan för Erik Fernow, skickade med information som han kanske inte tänkte på själv. Fernow konstaterar, på goda grunder, får man anta, att de två kyrkorna är byggda före drottning Margaretas regeringstid, det vill säga innan 1363. Alltså måste sägnen syfta på en ännu avlägsnare tid, då Sverige och Norge låg under samma kung. Kanske innehåller sägnen ändå ett litet spår av minnen från denna tid, innan riksgränsen var självklar? Och kanske berättar det om hur Västvärmland, om inte koloniserades, så ändå kristnades från väster?

---

Så här ser boksidan ut, förresten:

Värmlands Heraldiska Sällskap – en tvåårskrönika

Idag firar Värmlands Heraldiska Sällskap två år. Tiden går fort och tempot har varit lite ryckigt, men jag måste säga att vi ändå har hunnit med en hel del under de här två åren:

• 28 december 2017 var vi tre medlemmar. 28 december 2019 är vi 27 medlemmar.
• Internationella heraldikdagen 10 juni har högtidlighållits med heraldisk stadsvandring i Karlstad bägge åren. 2019 hade vi både lunch- och kvällsguidning.
• Sällskapet har medverkat vid kulturarvsdagen och Kulturnatten i Karlstad.
• Värmländska medier har uppmärksammat sällskapet vid ett flertal tillfällen, både i samband med sällskapets bildande och kampanjen mot felaktiga vägskyltning vid kommungränser.
• Vi har startat en officiell Facebook-sida med 182 följare och en intern Facebook-grupp för medlemmarna.
• 18 november 2018 antogs vi som lokalavdelning i Skandinavisks Heraldiska Sällskapet.

Har vi några nyårslöften inför 2020?

• Under de två åren har vi bara haft ett regelrätt medlemsmöte, så den varan kan det bara bli mer av.
• Att hålla årsmöte och anta ett eget vapen står högt på dagordningen.
• Diskussioner pågår dessutom med flera andra värmländska kulturföreningar om samarbeten 2020.

 

Järnskogs kortlivade vapen

Efterkrigstidens hembygdsvurm begåvade Sverige med många fina kommunvapen. Tyvärr (ur heraldisk synvinkel) präglas samma tid av täta kommunsammanslagningar, så många av vapnen blev inte särdeles långlivade. Ett exempel på detta är Järnskogs landskommun.

Själva kommunen bildades som alla andra 1862, när socknen delades i en kyrklig och en borgerlig del. 1952 slogs Järnskog ihop med grannsocknen Skillingmark till storkommunen Järnskog. 1959 skaffade man sig ett kommunvapen, som fick tjäna i 25 år fram till 70-talets kommunsammanslagning, då Eda kommun bildades av Eda, Köla, Skillingmarks och Järnskogs socknar.

Huvudmotivet i vapnet visar en kappsläde, som ska ha varit typisk för trakten i forna tider. Hästvapen finns det ganska gott om i området – Årjängs hade en bård av hästskor, Älgås vapen symboliserade en hästdriven järnväg och Arvika stad en livs levande stegrande häst.

Järnskogs släde kompletteras av tre symboler. Stjärnan står för Koppoms bruk, som var bygdens enda industri. Hästskon och rundeln/myntet står för storkommunens mytologiska etymologi. I en dunkel forntid ska någon ha satt ut två trästockar fyllda med mynt och hästskor i ett vattendrag och låtit dem driva med strömmen. Där stocken med mynt strandade anlades Skillingmarks kyrka och där stocken med hästskor strandade anlades Järnskogs kyrka.

Vapnet kom alltså att mista sin betydelse som kommunalt vapen 1971, när Järnskog gick upp i Eda kommun. Vapnet har dock överlevt i olika former. Själv minns jag det från plastpåsar, som måste ha delats ut i ICA-affären i Koppom någon gång på 1980-talet.

Att stoltheten över det egna kommunvapnet fortfarande var stor ännu i mitten av 1970-talet kan man se av det tidningsklipp som Carl-Johan Ivarsson försåg mig med för några dagar sedan. Unge kung Carl XVI Gustaf var ute på eriksgata och besökte Järnskog. Besöket uppehöll sig vid Hierneskolan, med rundvandring och uppvaktning av av skolbarnen. I samband med besöket överräckte socknens komminister Hans-Olof Hermansson en gåva från bygden – en broderad vepa med Järnskogs landskommuns vapen.

Det är tveksamt om den lilla vepan hänger i Konungens arbetsrum på Stockholms slott. Men någonstans finns den säkert, i hovstaternas gömma av grytlappar och akvareller som Konungen har förärats genom åren.

Edit: På julnatten hade jag nöjet att springa på komminister Hermansson, numera kyrkoherde emeritus i Gillberga, i Grava kyrka. Hans-Olof mindes såklart mötet med majestätet och kunde upplysa mig om att vapenvepan var tillverkad av en av lärarna på Hierneskolan.

Värmlandsörnen och Dalslandstjuren – förenade i Karlstads stift

Det dök upp något spännande i brevlådan för ett tag sedan. Stiftshistoriska sällskapet i Karlstads stift bjöd in till 200 års-firanet av den Wallinska psalmboken. Ämnet var i sig spännande, men det var såklart brevhuvudet som fick mig riktigt uppspelt.

Stiftshistoriska sällskapet, som grundades 1955, har så vitt jag vet, aldrig haft något eget emblem. De utskick jag har fått hittills har följt Svenska kyrkans grafiska profil, eller helt enkelt varit skrivna på stiftets brevpapper. Men det här var något helt annat!

Karlstads stift består ju av landskapen Värmland och Dalsland och det nya emblemet har förenat de heraldiska landskapsdjuren på ett genialiskt sätt; Värmlandsörnen och Dalslandstjuren är förenade i ändorna av ett kors!

Emblemet har lånat sina färger – rött och guld – från Svenska kyrkans heraldiska vapen.

Det enda som egentligen förbryllar mig med detta emblem är omskriven: ”Stiftshistoriska Sällskapet Värmland Dalsland” – har sällskapet bytt namn, eller det bara ett förtydligande om att stiftet omfattar av de två landskapen?

En sak som gör mig extra glad är att sällskapet de facto har tagit sig ett vapen. Även om det inte har blasonerats. Men det är bara en tidsfråga…