Kälde och Sankt Lars – igen

S:t Laurenti församling

Eftersom Karlstads stift är i det närmaste kliniskt rent på församlingsvapen fick jag ta mig en titt i fotoalbumet och hamnade i Söderköping. Och vad hittar jag där, om inte S:t Laurentius – igen – i Bengt Olof Käldes tappning – igen!

Det var något som sade mig att besöket i S:t Laurenti kyrka i Söderköping skulle bli riktigt bra. Och det stämde. Bengt Olof Kälde hade satt mer än ett avtryck i kyrkobyggnaden. Det jag först lade märke till var såklart församlingsvapnet som han hade bidragit med. Det hängde, skuren i trä, på norra väggen.

Dåligt med församlingsheraldik på hemmaplan, som sagt, men här fick jag ändå ett exempel på ett vapen som används i kyrkan och som är ständigt närvarande i kyrkorummet.

Inte långt därifrån, lite längre åt öster på samma vägg hade han gjort ett stort fönster över tidegärden. Inte tokigt alls. Jag skänkte kyrkorådet en tacksamhetens tanke och införskaffade en liten informationsskrift som höll mig sysselsatt ända upp i Tiveden.

Societas Sancti Laurentii

Jag frågade ju Claus K Berntsen om det fanns fler vapen knutna till Laurentiistiftelsen i Lund, bland dess prästerskap eller funktionärer. Det gjorde gjorde det inte. Men något som Claus kunde ha nämnt är vapnet för bönegemenskapen Societas Sancti Laurentii, som är knuten till stiftelsen. Han är ju till och med dess upphovsman!

Jag hittade vapnet i en tråd på Heraldica, där man även kan följa hur vapnet kommit till och hur okomplicerat det kan vara att bolla idéer kring ett nytt vapen. Claus lanserade ett antal uppslag, som sedan stöttes och blöttes på forumet. Det finns visserligen stora skilnader mellan det slutgiltiga vapnet och de som diskuterades under arbetets gång. Men följer man tråden finner man många intressanta tankar kring hur ett vapen ska utformas om det ska anknyta till en moder- eller systerorganisation.

Vapnet som slutligen beslutades vid Societas Sancti Laurentii 53 generalkapitel, 20 oktober 2009 var detta:

I rött fält, ett svävande kors av silver belagt med ett svart Kristusmonogram, och däröver en ginstam av guld belagd med ett liggande svart halster med skaftet åt sinister, åtföld dexter av en penningpund och sinister av en evangeliebok, båda röda.

Småländska änglavingar

Jag tyckte väl att vingarna såg väldigt fluffiga ut. Vi har fortfarande inte sett till någon blasonering för nye växjöbiskopen Jan-Olof Johanssons vapen, men Kyrkans tidning kommer med en intressant uppgift angående örnen:

Örnen och yxan som syns i biskopsvapnet står för namnet Jan-Olof. Örnen är symbolen för Johannes, som är kortform för Jan. Johannes är den av evangelisterna som mest utvecklat teologin om Jesu födelse som Guds inkarnation i världen. Dessuom för örnen tanken till Kalmarsund. I örnens en klo finns en yxa, som är Olof den heliges attribut.

Det där har vi höt förut. Men så biskopen själv:

– Örnens vinge är utformad som en änglavinge, säger Jan-Olof Johansson.

Utformad som en änglavinge alltså. Den blasoneringen ska bli kul att läsa.

Kyrkans tidning har förresten lyckats att publicera två artiklar om biskopen och vapnet veckans nummer. Kreativ redigering…

Glädje åt hela Småland!

Jan-Olof Johanssons biskopsvapen

Domprosten i Växjö, Jan-Olof Johansson, har utsetts till ny biskop i stiftet. På senare år har Svenska Heraldiska Föreningens arbetsgrupp för kyrkoheraldik ofta varit inblandad i framtagande av nya biskopsvapen, men inte den här gången. Vapen är komponerat och målat av vapenmålaren vid Kungl. Maj:ts orden Leif Ericsson, med visst bistånd från Claus K Berntsen från SHF.

Blasoneringen låter tydligen vänta på sig, men tankarna bakom vapnet berättas det utförligt om på stiftets hemsida:

Biskopens valspråk och vapen – Svenska kyrkan – Växjö stift

Det personliga vapnet för biskpen – Johannes (Jans) örn, hållande en yxa (Olof) i ljuset av Bethlehems stjärna funkar bra, trots att ”motsatta tinkturer” ofta blir utmanande när konstnären ska få vapnet tydligt.

Något som klingar lite märkligt i  mina öron är en association kring stiftsvapnet – de tre huvudena för S:t Sigfrids systersöner:

I vapnets första och fjärde fält finns stiftets vapen som utgörs av tre huvuden. Det är Smålands apostel S:t Sigfrids tre systersöner Unaman, Sunaman och Vinaman som var hans följeslagare på missionsresan i Småland. De blev de första kristna martyrerna i det som sedan blev Växjö stift.  De påminner oss om missionsuppdraget och kan också tillsammans med Betlehemsstjärnan ge associationer till de tre vise männen, som ofta ses som uttryck för kyrkans internationalitet.

Hur kan man koppla huvudena till de tre vise männen, mer än till tretalet?

Nio frågor till Claus K Berntsen om Laurentiistiftelsens banér

Artikeln om Laurentiistiftelsens banér väckte ytterligare frågor, så jag vände mig till Claus K Berntsen för att få dem besvarade.

Vad var motivet för att ta fram ett banér för Laurentiistiftelsen?
— Man ville gärna lyfta fram stiftelsens vapen.

Varifrån kom initiativet?
— Församlingens dåvarande ordförande hade pratat ihop sig med den dåvarande informationsansvarige, Gabriel Fjellander, som jag arbetade ihop med för att ta fram ett vapen. De kom att prata om stiftelsens vapen och hur det skulle kunna användas igen, utöver sigillet.

Hur kommer banéret att användas i församlingslivet?
— Det används vid större gudstjänster, exempelvis vid pontifikalhögmässor, och vid liturgiska processioner, senast vid processionen från Domkyrkan till St. Laurentii kyrka i anledning av stiftelsens och kyrkans jubileer.

Vilken roll har banéret när det används i dessa ceremonier?
— Vapnet representerar Laurentiistiftelsen som institution och församling.

Hur förvaras banéret när det inte används?
— När banéret inte används står det inne i St. Laurentii kyrka, var det har fått en plats på södra sidan, intill orgeln.

Hur används vapnet i andra sammanhang?
— Vapnet i övrigt används, just nu, enbart i stiftelsens sigill och logotyp. Tidigare har det funnits brevpapper med enbart vapnet som studenterna kunde köpa.

Det finns ju med i stiftelsens sigill på hemsidan – används det fristånde med bara skölden?
— Inte vad jag vet, men man skulle kunna låta tillverka en riktig vapenflagga, efter den förlaga som Ronny Andersen har ritat, om man en dag får en flaggstång.

Hur kom vapnet till?
— Enligt boken ”Laurentiistiftelsen i brytningstid” av förre föreståndaren Sven O. Berglund togs vapnet fram 1962 av Bengt Olof Kälde. Uppenbarligen fanns det ett äldre vapen, men ”det var inte bra”.

Finns det någon heraldisk tradition i övrigt inom Laurentiistiftelsen, bland dess präster eller andra funktionärer?
— Inte vad jag vet, men jag arbetar på det…

 

Claus K Berntsen (Foto: Johannes Jansson) 

Laurentiistiftelsens banér

Tankarna på Svenska kyrkans stiftsbanér ledde mig till ett av de färskaste banéren i Kyrkan, det för Laurentiistiftelsen i Lund. Här är det alltså inte längre fråga om stiftsvapen, utan heraldik på församlingsnivå.

Vi har kunna läsa om banéret i olika heraldiska publikationer under året. I Laurentiistiftelsens egen tidning ”Meddelanden från Laurentiistiftelsen” december 2009 presenteras det av  Claus K Berntsen – en av upphovsmännen till banéret och dessutom drivande i Svenska Heraldiska Föreningens arbetsgrupp för kyrklig heraldik. 

Söndagen den 18 oktober 2009 installerades Laurentiistiftelsens nye föreståndare Carl-Johan Axskjöld av biskop Biörn Fjärstedt. Samma dag togs Laurentiistiftelsens nya banér i bruk.

Banéret föreställer stiftelsens vapen, komponerat 1961 av den kände kyrkokonstnären och heraldikern Bengt Olof Kälde, och är utfört efter en förlaga till vapenflagga av den danske kunglige vapenmålaren Ronny Andersen.

Vapnet, och därmed banéret, föreställer S:t Laurentii halster, taget från Lunds stiftsvapen, samt en evangeliebok och en penningpung. Evangelieboken och penningpungen visar på det fornkyrkliga diakonatets huvuduppgifter – den liturgiska och den karitativa.

Vapnets heraldiska beskrivning, dess blasonering är: ”I ett fält av guld ett balkvis ställt, svart halster med nedåtvänt skaft åtföljt ovan av en evangeliebok och nedan av en penningpung, båda röda.”

Banéret är utfört i gult linne med svarta och röda sammetsapplikationer av Claus K Berntsen, Gabriel Fjellander och Fredrik Norberg.

Det arbetas för närvarande på en permanent bäranordning. Den som användes vid föreståndarinstallationen, var inlånad från Lunds domkyrka.

Dags att utforska kyrkans märken

”Jag vill påstå att bilden  [nedan] tydligt illustrerar Svenska kyrkans episkopala struktur, såtillvida att den visar att Svenska kyrkan är en sammanslutning av 13 stift, vilka kan vara mer eller mindre oavhängiga av varandra ibland…” sa Claus.

Jag håller med honom. Och funderar över när man vill signalera mångfald och när det gemensamma är viktigast. Allhelgonadagen får nog avslutas i fåtöljen framför brasan i sällskap av Magnus Bäckmark och Marcus Karlsson. Det är dags att läsa om ”Kyrkans märken” med nya ögon.

Heraldisk kyrkosyn?

Claus bjussade på ännu en bild från kyrkomötet. Här ser man hur alla stiftsbanéren har placerats på ömsesidor Svenska kyrkans banér. Stift med udda nummer i stiftens innebördes rangordning står till vänster – jämna till höger. Det väcker en del tankar om kyrkosyn och gemensam identitet när man ser dem såhär. Den kyrkliga heraldiken vill säga oss något om kyrkan – frågan är bara vad.

Rangordningen då? Det är den här (enligt Wikipedia):

1 Uppsala stift
2 Linköpings stift
3 Skara stift
4 Strängnäs stift
5 Västerås stift
6 Växjö stift
7 Lunds stift
8 Göteborgs stift
9 Karlstads stift
10 Härnösands stift
11 Luleå stift
12 Visby stift
13 Stockholms stift

Biskopen och åsnan II

För att stilla min nyfikenhet lade Claus K Berntsen upp ett foto av Christina Odenbergs biskopsvapen på Heraldica. Det aktuella vapnet hänger över hennes korstol i koret i Lundsdomkyrka. Oerhört vackert! Hoppas att fler präster antar vapen med den ödmjuke tjänaren åsnan i!

Bil lade han upp redan för en vecka sedan, men det lyckades jag missa på Heraldica – det är farliga att använda funktionen ”Active topics” och sen bara läsa i en tråd!

Stiftsbanéret används vid kyrkomötet

Det heraldiska banéret med Karlstads stifts vapen skapades inför kyrkans jubelår 1993. Stiftsinformatör Torgny Lindén berättar:

På baneret finns det ”gamla” stiftsvapnet, med Kristi segerfana. Det antogs 1961. Standaren togs fram till jubelåret 1993 och används vid kyrkomötet och vid enstaka tillfällen i övrigt.

Stiftsbanéren på bilden är från kyrkomötets öppnande i Uppsala 2007 (från Svenska kyrkans webb) I täten går ärkestiftet Uppsala till höger och Stockholms stift. Undrar varför det unga huvudstadsstiftet har fått sån framskjuten placering i processionen. Bakom skymtar Visby och Luleå till vänster och Skara, Linköping, Strängnäs, Västerås och Växjö till höger.