Sven Sköld – Berghmans borgerlige illustratör

Vad ska en svensk heraldisk konstnär heta, om inte Sven Sköld? Han var för mig okänd tills jag plockade ut Arvid Berghmans ”Borgerlig vapenrulla” ur bokhyllan i eftermiddags.

Det är kul att återerövra sitt eget bibliotek. När jag läste ”Borgerlig vapenrulla” förra gången, var i samband med att jag köpte den. Då ägnade jag inte illustrationerna särskilt stor uppmärksamhet, mer än att jag konstaterade att de var rena och snygga och gjorde blasoneringarna rättvisa. Vilket jag gav Arvid Berghman för – konstnären ägnade jag inte någon tanke.

Men eftersom jag för tillfället vurmar särskilt för våra heraldiska konstnärer noterade jag idag med tillfredsställelse att Sköld är omnämnd redan på titelbladet:

BORGERLIG
VAPENRULLA

utgiven av

ARVID BERGHMAN

med teckningar av

SVEN SKÖLD

Bra där! Men Berghman kanske ska ha en del beröm för teckningarna han också, för om man ska tro Vem är vem? på Heraldik.se (och det ska man ju, för den bygger ju i allt väsentligt på Vem är vem? på Magnus Bäckmarks Gröna stubben), så var det Arvid Berghman som lärde upp Sven Sköld till heraldisk konstnär.

Sköld, Sven
(1909-86)
Heraldisk konstnär, exlibris- och medaljkonstnär, bokillustratör, reklamtecknare.
Han lärde sig heraldik av Arvid Berghman och samarbetade med denne bland annat med vapenteckningar till dennes Borgerlig vapenrulla, 1950.
Dessutom var han idégivare till Los, Orusts och Piteå landskommuns vapen.

Nu är jag ingen kännare av heraldiska stilarter, men man undrar om adepten Skölds framställning av sitt eget vapen (överst i inlägget). Berghman kunde ha ganska bestämda åsikter om ganska mycket – till exempel hjälmens placering på ovanpå skölden. Skölds hjälmprydnad blasoneras som ”två vingar av silver, vardera belagd med en röd sköldpadda med beväring av guld.

När man ser bilden måste man känna till  blasoneringen för att lista sig till att det finns en sköldpadda till på bortsidan av bilden. Detsamma gäller Berghmans eget vapen i samma bok (till höger), där hjälmprydnaden blasoneras som ”två gröna vingar, vardera belagd med en bergsmansslägga och ett bergjärn av silver i kors”.

Men det kan man kanske ha överseende med och förmodligen har jag lärt mig något om hjälmprydnader idag. Annars hade nog inte Berghman låtit trycka bilderna, för i företalet till boken uttrycker han sin uppskattning av sin illustratör:

En annan viktig avsikt med arbetet är att propagera för god heraldisk konst. Jag har därför endast medtagit vapenteckningar av en kvalitet, som kan betecknas som förebildlig i konstnärligt hänseende. De ha alla utarbetats av konstnären Sven Sköld.

Jag kan bara instämma.

Jag fick även för mig att läsa om inledningen till vapenrullan idag, men det kunde jag ha låtit bli, för det är i allt väsentligt en utökad version Berghmans uppsats ”Borgerliga släktvapen” i Meddelande från RHÄ 1934. Är man nöjd med en text kan man ju lika gärna trycka den igen.

Skål för Otto Hupp!

Ölheraldiken kunde vara en vetenskap för sig. Mången tvivelaktig lager har förhöjts genom heraldisk/geografisk anknytning. Men jag har svårt att tänka mig någon ädlare representant för ölheraldiken än varumärket Spatens logotyp. Visserligen har bryggarmästarens signatur smugit sig in i skölden, men heter konstnären Otto Hupp kan man förlåta det mesta.

Irish heraldry – pekoral av jämmerligt slag

Mannen på bilden är inte heraldiker, utan poet.

Arvid Berghman förnekar sig inte:

”I  Amerikas förenta stater ha utkommit […] ”Irish heraldry. Coats of arms of eleven hundered irish family names, executed from descriptions contained in O’Harts Irish pedigrees, Fairbairns Crests, Burnes Peerage, Fox-Davies’ Armorial bearings, etc, etc, including crests and mottoes”, New York 1930, den […] är dock ett pekoral av så jämmerligt slag, att det är ofattbart att någon förläggare velat ödsla papper på att trycka den.”

(meddelanden från RHÄ 1935)

Fantasieggande. Man vill ju äga boken bara därför! (Man kan ju alltid fjärrlåna…) Hur kan en heraldisk bok bli pekoral, alltså ett litterärt verk ”som är oavsiktligt komiskt genom författarens misslyckade ansträngningar att imitera en högstämd eller högtidlig stil”? Kan man ana den gamla världens syn på transatlanternas längtan att äga något anrikt?

Mästaren Ronny Andersen

Danska TV2 Lorry (fantastiskt kul namn för oss som såg på svensk TV på åttiotalet) har just visat ett långt inslag om riddarsköldarna i Fredriksborgs slottskapell. I inslaget kan vi se kunglige danske vapenmålaren Ronny Andersen i auktion med pensel i hand.

Själv är jag stolt ägare till en teckning av Ronny. Liksom övriga vapenförande medlemmar av Svenska Heraldiska Föreningen, eftersom han gjort vapenteckningarna till vår senaste matrikel. Snacka om medlemsförmån!

Tyskt heraldiskt trettiotal

Att det 1930-talet jag umgås med när jag läser Arvid Berghmans artikel ”Heraldisk litteratur” slår mig egentligen inte förr än jag kommer till avsnittet om aktuell tysk litteratur. Läshastigheten stannar upp en smula och jag blir på helspänn, som om en nära vän håller på att avslöja en mörk hemlighet.

Det är alltid svårt att som nutida läsare skilja mellan tyskt och nazistiskt när man blickar tillbaka till 30-talet, men det vore ju inte konstigt om det fanns brunskjortor även bland svenska heraldiker vid den här tiden. Några politiska referenser märks inte hos Arvid Berghman, men vad historikern Berghman tycker om vissa tyska författare är skönt att läsa:

Den nyaste heraldiska handboken, B. Koerners ”Handbuch der Heroldskunst”, Görlitz 1920-33, är baserad på en fullständigt ohållbar teori om att vapnen skulle ha utvecklats ur runorna och bör inte läsas utan ett samtidigt studium av O. Hupps skriftserie ”Wider die Schwarmgeister” I-III (München 1918-19), ”Runen und Hakencreutz” (München 1921) och ”Halali!” (München 1923). Även vid studiet av Hauptmanns ”Wappenkunde” är en jämförelse med ”Wider die Schwarmgeister I” att anbefalla.

Otto Hupp verkar vara ett bra vaccin mot nazistisk heraldisk villfarelse. Vanan trogen lämnar inte Berghman några som helst ledtrådar till vad som döljer sig bakom de tyska titlarna. ”Wider die Schwarmgeister” verkar betyda ”Mot fanatikerna” och ”Runen und Hakencreutz” är såklart ”Runor och hakkors”. Att Hupp har skrivit en bok med titeln ”Halali!” verkar oerhört fantasieggande på en bleckblåsande herlaldiker, ty det ska vara tyska jägares motsvarighet till signalen ”Eld upphör!”

Det är ett gravt handikapp att inte kunna tyska när man rotar i det här, men Otto Hupp och Bernhard Koerner kan inte ha varit såta vänner, för det finns en bok av Hupp med titeln ”Halali!: Die Beleidigungsklage Koerner gegen Hupp” (Ung. ”Halali!”: Förtalsmålet Koerner mot Hupp”). Det vore roligt att veta vilket svärmeri Hupp varnade för och vilken jakt han blåste av med sin Halali-signal!

Nåväl. Man kan ju bara gissa att det finns en och annan Leni Riefenstahl bland de konstnärer och hantverkare av olika slag, med tanke på nazismens dramaturgiska behov. Man kanske inte ska dra för stora växlar vilka uppdrag en tysk medborgare utförde under kriget, men det är ändå skönt att se att en gammal husgud som Ottfried Neubecker komprometterat sig genom att gifta sig med en judinna:

In 1931 Neubecker had married a woman of Jewish descent and was dismissed from state services. During the Nazi regime he received commissions from the state and municipal archives, Ministry Foreign Affairs, the Air Ministry and from Kriegsmarine, but his name could not be mentioned and his great book Flaggenbuch des Oberkommandos der Kriegsmarine was published without Neubecker’s name. He was paid clandestinely and unofficially for this work. From the summer of 1944 he was without a permanent residence, being continuously on the run from the Gestapo, surviving with the help of friends.

En mödosam vandring med Arvid Berghman

”En svensk, som vill ägna heraldiken ett verkligt ingående studium, har […] en mödosam väg att vandra. Den svenska heraldiska litteraturen är knapphändig och väger föga tungt” beklagar sig Arvid Berghman i sin exposé över heraldisk litteratur i Meddelanden från Riksheraldikern 1935.

Det har visserligen hänt en del de senaste 75 åren, men trots ett ökat intresse för ämnet heraldik är hans litteraturgenomgång skrämmande aktuell. Och inte minst nyttig och underhållande läsning!

Berghmans torra upprapande av heraldiska standardverk blixtrar till ibland med välmenande varningar till läsaren. ”En del små monografier om diverse [vapen]  finnas förtecknade […] men få av dem hava något nämnvärt värde” berättar han, men tillägger att det finns några undandtag, bland annat Torsten Lencks ”Värmlands vapen” och Emmanuel Bergmans ”Dalslands namn och vapen”.

”Klent försedda äro vi med vapenböcker över de officiella vapnen. F Liljeblands 1878 utgivna ”Svenska rikets jämte landskaps, städers och läns vapen” torde hava gjort mera skada än gagn” varnar han med all rätt på ett annat ställe.

En mödosam vandring blir det också om man vill hänga med på Berghmans internationella utblick, där man får reda på alla titlar på originalspråket, men inte på svenska. Det kan man kanske leva med när man håller sig inom de germanska och latinska språksfärerna. Men där slutar mina allmänna språkkunskaper. Så vill man veta mer exakt vad en rysk eller polsk bok handlar om, får man nog ta Google translate till hjälp.

Mödosam eller inte, så tänker jag fortsätta den heraldiska vandringen – bitvis i sällskap av Arvid Berghman.

Jurister och heraldiker

Det är inte svårt att se vad det är som lockar juristen till heraldiken. Det finns gott om regler att följa och försvara. Man kan vända och vrida på praxis och sedvänja hur länge man vill utan att tröttna. Tittar man på den akademiska floran av heraldiska arbeten skulle man nästa kunna tro att heraldiken är en disci9plin inom juridiken. Men då har vi gått för långt.

I morse hittade jag, i jakt på något annat, Elsa Fagerholms uppsats ”Heraldik och Juridik – Kommunala vapen i varumärken”, från Lunds universitet. Jag har inte läst den än, men jag ska. Och sen ska jag nog ta och läsa om pedagogen Davor Zovkos D-uppsats om heraldiken som livslångt lärande. Jag har för mig att juristerna är överrepresenterade även i där 😉

Carl Uggla var klok som en

Julnumret av Vapenbilden var av det tunnare 16-sidiga slaget. Snabbt genomläst, men det gav löfte om hundratalet sidor till – Carl Ugglas handbok ”Inledning till heraldiken” som äntligen kommer i nytryck! Boken blir nummer tre i Svenska Heraldiska Föreningens skriftserie och man kan ju hoppas att den följs av fler nyutgivningar av det här slaget.

I sin inledare till tidningen avslöjar SHF:s ordförande Henric Åsklund att det är Jens Christian Berlin som varit drivkraften bakom projektet, och bjuder sedan på ett kärnfullt smakprov ur boken:

”Heraldikens nytta lärer ingen draga i twifwelsmål, som uti dess nöjen någon gång sig förlustat.”

Hade jag inte redan bestämt mig för att beställa den, så hade det fällt avgörandet!

Vad är en heraldiker?

För ett tag sedan, efter att ha läst en artikel i Heraldisk Tidskrift, ställde jag mig frågan ”Vem är heraldiker?” Jag utvecklade inte funderingen närmare den gången, men själv kallar jag mig med gott samvete för heraldiker med stöd av Nationalenceklopedin, som konstaterar att det är en person med heraldisk fackkunskap. Hur djupa kunskaper man bör ha kan väl diskuteras, men jag anser mig vara heraldiker med samma rätt som en person som är sjukligt intresserad av fåglar får kalla sig för en ornitolog.

OK, men vilka färdigheter ska man då besitta. Jag är ingen konstnär och när det kommer till blasoneringar kan jag läsa, men inte författa dem själv. Ändå anser jag mig ha heraldisk fackkunskap. NE igen:

heraldi´k, vetenskapen om sköldemärken (bild som pryder vapensköld) och deras tillbehör. Teoretisk heraldik (vapenkunskap) avser vapenväsendets uppkomst, utveckling, regler och symboltolkning, och praktisk heraldik (vapenkonst) innebär tillämpning av heraldikens regelsystem vid konstnärligt inriktad bildframställning.

Anledningen till att jag ställer den här frågan just nu beror på att Wikipedia, som ju inte anses lika verhäftig som NE, (med viss rätt) klumpar ihop de teoretiska och praktiska heraldikerna i samma kategori.

Av nedanstående artikelförteckning kan man torrt konstatera att inte ens samtliga på Wikipedia omnämnda Stats- och riksheraldiker finns listande. Och inte många av dem som jag idag skulle hålla högst bland dem som verkar inom området. Dessutom tror jag mig sakna många inom den praktiska heraldien, alltså konstnärerna.

Men det är inte mycket att gnälla över. Wikipedia är användargenererat, så det är bara att ge sig in och redigera.

Artiklar i kategorin ”Svenska heraldiker”

Följande 21 sidor (av totalt 21) finns i denna kategori.

B

F

K

K forts.

L

M

N

R

S

U

W