Är man intresserad av offentliga vapen stöter man då och då på institutionen Kommunalheraldiska institutet (KHI). KHI står som upphovman till många kommunala vapen, till exempel om man bläddrar i Clara Nevéus ”Ny svensk vapenbok”, söker i Heraldiska källan eller herlt enkelt googler efter ett kommunalt vapen.
Googlar man på ”Kommunalheraldiska intitutet” får man 455 träffar, som de flesta handlar om KHI som kraften bakom framtagandet av något kommunalt vapen, men man får väldigt knapphändiga fakta om själva KHI – och personerna bakom intitutet.
I stort sett är det två källor som har något matnyttigt att komma med. Den första är ett kort avsnitt i en text av heraldikern Per Andersson på en sida om Långarydssläkten:
Den första kommunala bäraren av ett fastställt vapen vid sidan av städerna var Kinna municipalsamhälle, vars vapen fick Kungl Maj:ts sanktion 1934. Under 1930-talet tillkom sammantaget sju vapen för icke stadskommuner, 1940-talet 130 och 1950-talets början före Riksheraldikerämbetets avskaffande 63. Den närmaste tioårsperioden tillkom ytterligare drygt 200 kommunala vapen. Därav var drygt en fjärdedel utarbetade av den 1951 bildade privata stiftelsen Svenska kommunalheraldiska institutet, vars vapen dock inte alltid av kommunerna fördes till fastställelse.
Fler matnyttiga – och mustiga – uppgifter, finns i ett gammalt nummer av Vapenbilden (nr 61, 2005), där Jan-Eric Olsson berättar minnen från den sjunde internationella heraldiska kongressen i Haag 1961:
En dag stod plötsligt Uno Lindgren utanfören föreläsningssal. Utan att känna mig östehans kvaller ur sig om alla närvarande svenskar.Eftersom Lindgren är avliden sedan 1992 tordejag utan att störa friden över hans minne vågaerkänna att det under de följande tjugotvå årskongresser som vi båda deltog i för min delgällde att hålla mig utom syn- och hörhåll fråndenne orosmakare.s. 286
Uno Lindgren (19151992), Älvsjö, tillvardags avdelningsdirektör i vägverket, hadeen tid varit deltidsanställd medarbetare viddåvarande Riksheraldikerämbetet, vilkenbefattning han med någon överdrift latiniserattill secretarius på ett av sina exlibris (häri naturlig storlek). Han har gett ut Heraldiki svenska författningar (1951) ochvarmannenbakom Kommunalheraldiska institutet, somgenom flitiga vapenförslag sporrade mångakommuner att anta vapen.Bildtext på s. 287
UNO LINDGREN, 1915–92, författare av ”Heraldik i svenska författningar” (Lund 1951), var någon tid (före 1953 och åtminstone 1949) deltidsanställd medarbetare vid Riksheraldikerämbetet. Källa: HT 66, s 281, Riksarkivets beståndsöversikt, del 6, s 47; hans exlibris från 1949.
Under Wermlandsörnen 
KHI var egentligen Uno Lindgren själv och det är samme person som Magnus Bäckmark har med i Vem är vem. Herr Lindgren var en man som på något sätt lyckades bli ovän med nästan alla i heraldiksverige på sin tid, och inte minst alla företrädare för offentlig heraldik.
Tyvärr vet jag inte vart hans arkiv finns, annars skulle jag gärna skriva om honom. Han har själv skrivit flera artiklar i Vapenbilden under 80-talet.
Sockenheraldiska institutet är för övrigt en parafras på KHI.
Jo, att det var densamme var jag rätt klar över. Jag var mest förvånad över att inte Magnus nämnde något om hans koppling till institutet.
Tack för upplysningarna! Det har ju framkommit en del på Heraldica också, så nu är det dags för mig att summera min bild av Uno och institutet.
Vi får för övrigt se till att du får tillgång till hans akriv, för det är ju en viktig pusselbit i svensk heraldisk 1900-talshistoria som saknas.
Uno Lindgrens arkiv finns hos Riksarkivet. Dessa handlingar är tills vidare belagda med sekretess och sålunda ej tillgängliga.
Något liknande gäller om det Berghmanska brevarkivet hos Kungl. Biblioteket.
Ytterligare en pusselbit på plats.
Tack Bengt!
//Fredrik
Kommunalheraldiska institutets arkiv finns med i Riksarkivets tryckta beståndsöversikt 8:2. Institutets handlingar förvaras i sex arkivkartonger och blir tillgängliga från och med januari 2032.
Uno Lindgrens korrespondens med Gunnar och Ragna Lundberg (fyra volymer) blir tillgängliga i januari 2025.
Lindgrens övriga handlingar har troligen förstörts. Gissningsvis under loppet av år 1997. Fru Brita Mellvik, som var Unos syster, avled 1999.
Lennart Gilljam, som var syssloman i Uno Lindgrens dödsbo, avled 2003. Det är känt att denne stod på god fot med Uno.
Intendenten Uno Lindgren (1915 – 1992), tecknaren Sven Sköld (1909 – 1986) samt fil. dr John Nihlén (1901 – 1983) verkade inom institutet.
Nihlén kan också ses som en utomstående samarbetsperson (för Samfundet för hembygdsvård).
Lindgren själv var intendent vid Statens väghistoriska samlingar med titlarna byrådirektör/avdelningsdiretör.
Något om Uno Lindgren har lite vid sidanom anförts i min artikel ”Arvid Berghman, heraldikern”. Personhistorisk tidskrft 1999:1.