På mitt skrivbord hade hon lämnat en västgötsk glasklump på ett halvkilo, med en relief föreställande Birger Sjöbergs Fridas marialika gestalt, med nedslagen blick, flankerad av Vänersborgs stadsvapen svävande som Den Helige Ande.
Chefen delar min fäbless för Birger Sjöberg och ansåg tydligen att glasklumpen skulle pryda mitt rum. Frida stod förvisso inte på samhällsstegens högsta topp, men nu har hon nått en högt uppsatt position i statsförvaltningen, förpassad till översta hyllan på mitt kontor. Gåvan uppskattad, och när hon sitter där uppe kan jag ha överseende med glasklumpsinramningen. Istället kan jag njuta av känslan av att den sjöbergska sångmön blickar ner på mig, från hedersplatsen mellan de heraldiska standaren för Civilförsvarsstyrelsen och Karlstads brandkår.
Det frimärksstora heraldiska inslaget på glasklumpen är alltså Vänersborgs stadsvapen, kusin till Kristinehamns bojortsvapen. Bägge städerna grundades ju av drottning Kristinas förmyndarregering på 1600-talet, så kanske är det samma bojort som nu skeppat sin bergslagsmalm över Vänern och nu är på väg ner i Götaälv.
Vänersborgs vapen
I blått fält en bojort av guld med beslagna segel, flytande på en av en vågskura bildad stam av silver. Bojorten har en naturfärgad svensk flagga på masttoppen och en i aktern
Förebilden, Axel Wallenbergs staty, återfinns i Skräckleparken i Vänersborg. Igen, kanske man ska säga, för för ett par år sedan stals hon av vandaler. Statyn är nu återställd och den skyldige lär ha fått ståplats i Dalbosjön.
Under Wermlandsörnen 
Så fint!