Men när jag vände på den påmindes jag om att heraldiken, liksom medaljen och tallriken, har en baksida. I heraldikens fall handlar det om att man ständigt upptäcker nya saker som man måste gräva lite i.

Heraldiken är ju en historisk hjälpvetenskap, som antikhandlare, arkeologer och konstkännare använder sig av för att tidsbestämma ett föremål och utröna något om dess proveniens. Men för den som älskar heraldiken för dess egen skönhets skull, innebär det att man skickas in på ständiga små stickspår. Ofta lika oväntade som intressanta.

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig av baksidan på min heraldiska porslinstallrik, mer än ett snöre att fästa i kroken på finrummets vägg. Ett tillverkningsår, kanske. Och en fabriksstämpel.

På baksidan fann jag inget tillverkningsår, men en föredömlig notis om Värmlands vapen och det förväntade firmamärket. Hade det stått Rörstrand eller Gustavsberg hade jag inte reagerat, men nu stod det något annat: ”G&P Skoghall Sweden”!

Jaha. Då har man fått något nytt att snöa in på. Tack Thomas Falk för den fina tallriken och mitt nyväckta intresse för svensk porslinsindustri!

Tallrikens baksida:

Och dess framsida:

Jag gjorde förresten ett försök att kolla upp det hela i Frödings bibliografi, men det var antingen för svårt för mig, eller så fanns inte svaret där.

Nytillskotten…

…och de utmönstrade:

Enligt ettan kallar man sig för ”Värmlands och Karlstads stifts tidning”, det vill säga Värmland och Dalsland. Ledarsidans vinjett har med hjälp av tre vapen alltid avslöjat det egentliga spridningsområdet, som även inkluderar Västerdalarna.

Skulle vapnen vara kvar inför 2011? Ja! I färg dessutom, i Vladimir Sagerlunds formgivning. Detta är självklart något att glädjas över för en värmländsk heraldiker. Men det vore ännu intressantare om redaktör Barvå, som så fort han får chansen kritiserar det svenska tidningsstödet, hade anlitat en fri konstnär för utformningen istället för Sagerlunds skattefinansierade alster!

Tack Tomas!

Nu väntar jag spänt på att skönheten ska komma på posten!

På vägen hem passade vi på att ta en sväng in på stadsbiblioteket, och det är då jag upptäcker nidingsdådet. Två byster av Fröding och Lagerlöf har alltid hälsat besökarna när de kommit upp för stadsbibliotekets rulltrappa. Gustaf vid högra entrén och Selma vid den vänstra.

Men på Frödings plats möttes jag nu istället av kolteckningar utförda av estetgymnasister. Man har gömt Gustaf Frödings byst bakom utställningsskärmar! Kulturkarlstad skakas i sina grundvalar!

Den som vill lägga grunden till en Lagerlöfsamling kan förresten ta en titt bland bibliotekets gallrade böcker. För fem kronor stycket hittar man många fina titlar som ”Lagerlöf ur ett italienskt perspektiv” och andra nischade skrifter. Själv kunde jag inte motstå ”Att uppfatta allt mänskligt – Underströmmar av luthersk livsförståelse i Selma Lagerlöfs författarskap” av Margaretha Brandy-Cöster. Överkurs? Verkligen!

Ett kort besök i Klara kyrka står ofta på programmet på väg till tåget. Det var där som blivande ärkebiskopen Nathan Söderblom lyste frid över nationalskalden Gustaf Fröding 1911 och det var där som Orphei Drängar med Heidenstams hjälp gav honom en sista hälsning på hans jordafärd.

Men en plats har gäckat mig länge – Gustaf Fröding sista hem, Villa Gröndal på Djurgården. Platsen är speciell. Den är inte bara Frödings sista hem. På sätt och vis är den även Frödings enda egna hem. Annars bodde han ju mest på sjukhus och vårdinrättningar, eller som en tärande gäst hos systrarna eller andra släktingar. Här, i Villa Gröndal på Djurgården, kunde han med hjälp av sin Signe Trotzig  själv underhålla gäster, som till exempel den yngre skaldebrodern Erik Axel Karlfeldt.

Men jag har aldrig hittat till Gröndal. Inte ens vetat var på Djurgården det ligger. Förr än förra veckan, när jag tog mod till mig och lånade en cykel i hotellreceptionen på Scandic  Hasselbacken och gav mig ut på ett veritabelt irrtåg i hembygden. Det enda jag hade att luta mig mot var Wikipedias knapphändiga uppgifter om Gröndal:

Villa Gröndal är en privatbostad på norra delen av Södra Djurgården i Stockholm. Villan är belägen i närheten av Djurgårdsbrunnskanaleninte långt från Isbladskärret.

Villa Gröndal var ursprungligen ett boställe för en av de jägare som biträdde vid de kungliga jakterna på Djurgården. Här fanns även en ladugård med kor och hästar. År 1818 hade fastigheten upplåtits på 50 år till stadssekreteraren Johan Ulrich. När Djurgårdsbrunnskanalen skulle börja byggas på 1830-talet köpte dock Karl XIV Johan tillbaka stället.

I början av 1900-talet vårdades skalden Gustaf Fröding här för sin mentalsjukdom. Han bodde i villan tillsammans med sin vårdare Signe Trotzig till sin död den 8 februari 1911.

1948 köptes Villa Gröndal av industrimannen Erland Waldenström. Han renoverade byggnaden och räddade den från förfall. 1954 byggdes huset till och fick sitt nuvarande utseende.

Efter att ha hälsat på Arthur Hazelius vid Skansens bakdörr svängde jag höger ner mot vattnet och kände till slut igen Frödings hästar som stod och hängde nere vid Djurgårdsbrunnskanalen. Nyfikna rackare. Efter att ha lokaliserat själva huset, kunde jag så leta upp den allé som Prins Eugén måste ha glidit fram genom, när han begav sig till Gröndal efter att ha fått budet om Frödings död.

Väl framme stod jag och blickade in i någons trädgård. Inte Frödings, det kändes. När jag hade sett mig mätt vände jag Gröndal ryggen och gick den långa allén tillbaka mot allfartsvägarna. Hästarna stod kvar i sin hage, men Djurgårdens harar och rådjur gjorde mig sällskap, när jag vandrade den väg som Fröding slutligen lämnade Gröndal och jordelivet. Och jag garanterar: det susade ett bud genom dälden.

Ericsson var medveten om sin storhet och sin status som amerikansk nationalikon. När han fyllde jämnt avböjde han att ens gå till fönstret och motta massornas hyllning nere från gatan. Hans arbete var för viktigt, ingen tid skulle spillas, som kunde investeras för mänsklighetens bästa.

När han låg på sitt yttersta var han noga med att påpeka att det inte skulle bli något ståhej kring hans bortgång. Men hans önskan fick inget gehör. Istället fraktades hans stoft över Atlanten med amerikanska flottans största krigsfartyg. Han jordades på Filipstads kyrkogård och fick ett ståtligt mausoleum, som omedelbart blev ett nationalmonument. Både för Sverige och USA.

Varje år hyllar vi nu hans minne vid mausoleet, med andakt, fanborg och tal. Från en kopia av Monitor skjuts svensk lösen med två kanonstkott. USA:s ambassad visar sin aktning och årets svensk-amerikan lägger ner en krans vid hans kista.

Här följer några bilder från årets högtid, tagna under och efter ceremonin vid mausoleet.

Fanborg med fanor för Sverige, USA och Kanada, Odd Fellow och Vasaorden av Amerika.

När jag var på västvärmlandsturné tillsammans med Far i måndags betade vi av stora delar av vägnätet i Arvika och Eda. Slutmålet av Köla-Ladan vid hembygdsgården på Kiöln vid Köla prästgård och konsert med kusintrion Helena, Martin och Rebecka. Innan konserten laddade vi med kaffe och klengås i arrendatorsbostaden och inventerade bokbordet.

Köla hembygdsförening, eller  ”Hembygdsföreningen Köla stämma” som den egentligen heter, är en förening med en imponerade utgivning, främst från 1900-talets andra hälft. Den stora anledningen till detta tror jag är att man under hemgbygdsrörelsens blomstringstid inte såg som sitt uppdrag som att skapa en hembygdsgård och släpa gamla hus till en avlägsen plats i socknen. Istället koncentrerade man sig på att dokumentera och sprida lokalhistoria från hembygden, vilket ju jag som kölaing i diaspora har mycket större glädje av.

Det mesta av utgivningen finns redan hemma i bokhyllan tack vare mor och mormor, men till min stora glädje fanns det annat att lägga slantarna på – Kölas gamla kommunvapen! Jag har fortfarande inte hittat min värmlandssköld efter flytten för 1½ år sedan, men nu har jag en värdig ersättare så länge i den gamla vårdkasen som lär ha blossat på Valfjällets topp i ofredstider.

Jag lyckas inte konstatera vad den är tillverkad i för material, men det är gjuten på något sätt, för det klingar skönt när man knackar på den. Konstnären tror jag är Brita Grep på Riksheraldikerämbetet. Som tur är, måste  jag väl tillägga, för på en del av föreningens senare utgivning, inklusive hemsidan, har man lagt sig till med en version av vapnet som jag är medskyldig till. Det kanske är dags att beställa ett nytt digitalt original?

Artikeln gav mig några svar angående de utländska sköldarna (varav en medmed oheraldiskt) på husets norra sida. Jag ska ta den vägen, via Gamla Brogatan,  när jag promenerar från tåget till kontoret på Kungsgatan imorgon. Då ska jag även se om jag kan lokalisera Bogergs lek med stora riksvapnet, där han lagt in ett fält med postens vapen längst ner, som på ett oskarianskt hertigvapen.